If you can't dance...

Att sitta bredvid de som dansar och titta på känns märkligt, lite som att sitta vid sidan av när de klasskompisarna sprang hinderbana när man var liten på gymnastiken. Men skillnaden är att jag aldrig var sugen på att göra klasskompisarna sällskap över alla hinder. Nu önskar jag att jag fick virvla runt bland de andra.
Det är dock kul att titta på alla, när man är mitt upp i det så tänker man inte på hur de andra paren dansar, utan man har bara koll på killen man dansar med. Men nu, i egenskap av åskådare måste jag säga att många dansar betydligt sämre än jag trodde, det gäller i huvudsak damerna. Det är klart det finns en del duktiga också, men den andra parten utgör nog majoriteten. Jag fick också se varför jag inte kan dansa med vissa killar, en av dem tycks sakna både taktkänsla och förmågan att ta tillräckligt många steg för att det ska funka.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Time to confess

Det har gått en vecka nu, en vecka sedan jag bad om att aldrig mer få höra från den jag älskar. En vecka full av smärta men också av massor av nyvunnen styrka. Kanske borde jag bett om tystnade tidigare, för smärtan nu kanske är svår vissa dagar, men den liknar inte smärtan jag kände innan, det är som att han sårade mig och nu har jag dragit bort plåstret, inte snabbt nog för att smärta ska gå över fort, utan alldeles för långsamt.

Men nu har såret nästan läkt, ett ärr finns, men med tiden bleknar det och så småningom måste man veta var det finns för att hitta det. Hur jobbigt det än var så är det skönt. Jag saknar honom inte så mycket som jag trodde jag skulle göra och när jag för en sekund förut trodde jag hade missat ett samtal så var min första tanke "tänk om han faktiskt brydde sig och ville fixa det?", men så kom jag på mig, han fick faktiskt fler chanser än han förtjänade och jag vill inte ge honom någon mer chans. Det är dags att gå vidare.

Nu låter jag väl som någon sorts bitter människa som avskyr honom, det gör jag inte, jag avskyr det han gjorde mot mig, men vi hade många fina stunder som jag kommer minnas och se tillbaka på.

Igår var en jobbig dag, jag spenderade flera timmar på att översätta en sak för jobbet, när jag var klar så råkade jag göra något, fråga mig inte vad, men plötsligt var allt borta. Så många timmars arbete, jag var helt förtvivlad, men som tur är har jag en snäll syster som satt uppe med mig till 1:40 inatt och fixade det. Den sena kvällen gjorde det dock plågsamt att gå upp i morse. Men som tack för hjälpen masade jag mig upp ur sängen vid 8 och gjorde amerikanska pannkakor till min syster till frukost för att sedan bege oss till golfträning. Vi plockade upp en något bakis Elina också på vägen.

Kul med den nya tränaren, han har en tendens att väcka liv i golflusten igen. Det blev ju inte sämre av en massa skrattande med Terese och Björn. Jag bestämde mig till slut för att anmäla mig till båda golflägren i år, något som jag länge tvekat inför, men idag kände jag för första gången på riktigt länge sug efter att spela lite golf och umgås med galna golfare 2 hela helger i april. Även om den ena innebär att jag missar min födelsedag. Låt vårsäsongen komma snart, sommaren kan inte komma fort nog.

I've got trouble, trouble, trouble...

Det regnar för fullt i stan, visst är det skönt när vädret matchar humöret? Folk har varit och dragit i mig åt olika håll hela dagen och det är ju självklart att allas saker är viktigast... Det ska bli riktigt skönt att få dansa bort lite tid på buggen ikväll. Få fundera över något annat en stund.

Det är inte direkt roligare att komma hem heller än att vara på jobbet, det tycks vara trubbel överallt nu. Men man säger ju i och för sig att en olycka sällan kommer ensam. Dock är jag nu väldigt säker på att allt faktiskt kommer lösa sig. Hur, ja det får ni spekulera i själva. Jag avslöjar ingenting.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Slottsliv

Jag får äntligen utlopp för alla prinsessgener jag har inom mig. Kurs på ett slott, kan det bli bättre? Jo, det skulle väl vara om vi faktiskt fick bo på slottet istället. Men man kan ju inte få allt, jag är ju ändå rätt nöjd med riddarrustning i lobbyn, mäktiga öppna spisar och stora salar med utsmyckningar och sist men inte minst den gudomliga maten. Två rätter till lunch och fyra rätter till middag, varje dag.

Vi har lekt laglekar, vi har spelat biljard och vi har haft fest i bastu- och relaxavdelningen. Man kan säga mycket om de nyanställda, men man kan inte säga att de inte vet hur man roar sig. Lagtävlingen vanns igår av det gröna laget som fick en pokal, den mesta vinnarskallen av oss alla var där, då syftar jag ju så klart på Daniel. Sedan dess har pokalen nästan suttit fastklistrad i handen på honom och idag har han till och med skickat runt den med öl i likt en nattvard i kyrkan.

Det är ett skönt gäng i alla fall och även om jag längtar hem till kärleken så känner jag att det ska bli trist att lämna alla imorgon och åka hem. Synd att jag inte kan ta med mig några av dem hem. Jaag har ju så klart lärt mig massor, inte bara bokslut utan även bosniska, eller ja en fras i alla fall, kan hända att den är glömd imorgon dock.

Våran grupp var för övrig grymma på bokslut, vi var enda gruppen som klarade sätta alla bokföringsordrar och specifikationer rätt, till och med Foran, och tro mig, det säger en del för det är inte att leka med.

Godnatt hälsar jag från Lejondals slott.

Published with Blogger-droid v1.6.6