Desperat!

Jag fick ett meddelande på Facebook häromdagen, det var från en gammal klasskamrat. Vi umgicks aldrig egentligen. Men nu så frågade han hur läget var och var jag bor, så jag svarade och undvek att ställa frågor tillbaka, bortsett från att fråga hur läget var med honom. I varje meddelande han skickade så svarade jag men undvek frågor för att ta död på det. Han fattade inte vinken alls, i andra meddelandet frågade han om jag hade kille och i tredje om jag ville ses. Han hade verkligen inte fattat vinken. Så jag svarade att jag inte ville ses, han kan inte ha förstått att det hela framstod som väldigt desperat från hans sida, vilket hade kunnat döda vilken attraktion som helst och i detta fall fanns det ingen alls från början, så det hjälpte ju knappast.

Usch han frös å han nös attjo attjo prosit, stackars gubben hade snuva

"Kvinnor gnäller över att föda barn, ni ska bara veta hur det känns när en man är förkyld!" Jag är rätt säker på att mannen bredvid mig på bussen känner exakt så, för han har snörvlat så ljudligt att ingen på bussen kan ha undgått att han är förkyld och att alla borde tycka synd om honom.
Jag har en sådan stark lust att bara sträcka fram ett paket näsdukar till honom och be honom snyta sig istället. Men det känns som att det är risk att han skulle bli lite sur då, folk brukar inte uppskatta när man lägger sig i. Fast själv är jag nog lite tvärtom. Det kom fram en kvinna till mig i början av sommaren och gav mig några plåster, för hon hade sett att jag kämpade mot ett blödande skoskav.

Sitter och försöker intala mig att det går fort till Kungälv och att han förhoppningsvis ska gå av i Eriksdal. Men sådan tur brukar jag inte ha. Håll tummarna för att hans hostande inte har sprängt mina trummhinnor innan jag är hemma om tio minuter.

Lucky?

Jag läste precis en artikel om en man som fått någon sorts takplåt rakt över bilenm den landade liksom mellan motorhuven och vindrutan. Enligt rubriken hade mannen änglavakt. Det fick mig att börja fundera lite. man säger ofta om någon som varit med i en olycka men klarat sig förhållandevis bra, kanske bara fått lindriga skador, att den personen hade en otrolig tur.

Det känns inte helt rätt, egentligt hade personen i fråga ju rätt mycket otur som överhuvud taget var inblandad i olyckan, det kan ju knappast vara tursamt att klara sig någon millimeter från allvarliga skador. Jag skulle snarare se det som att den personen hade otur som var inblandad, men lite mindre otur än vad personen kunde haft. Tur är det i alla fall inte, tur hade det ju varit om allt hade gått bra och ingen olycka hade skett alls. Tur i oturen hade känts mer rätt i så fall. Vissa uttryck som är allmänt vedertagna är egentligen rätt konstiga om man tänker på det... Och det gör jag ju!

Gastroskopi... igen...

Jag gjorde ju gastroskopi i våras som ni kanske minns. Idag var det dags igen, så jag tog ledigt från jobbet och åkte på fastande mage tillsammans med mamma till Lunby. Satt som ett nervvrak och väntade en stund innan det var min tur.

Jag hade ju blivit lovad lugnande idag, för sist så tyckte jag det var så fruktansvärt jobbigt att jag grät när jag hörde att jag skulle behöva göra det igen. Så med tårarna strömmande av nervositet så fick jag en kanyl i armen och det visade sig vara effektivt. Läkaren sa att de skulle ge mig så pass mycket att jag inte var närvarande och det verkar ha funkat. För jag minns inte så mycket av det och det kändes som det gick mycket snabbare den här gången. Dock så kunde jag knappt gå efteråt, men det var det värt bara för att slippa traumat. Tur att mamma var med också, för jag kom inte ihåg vad läkaren hade sagt, så hon fick återge hans kommentarer för mig.

Resultatet då, jag får vänta upp till 6 veckor på det slutliga svaret, men redan där kunde läkaren se att tarmluddet är bitvis borta och att jag med största sannolikhet inte tål gluten. Det var ju kul, livet lär bli lättare framöver... eller kanske inte... Tur att mamma och farmor också är glutenintoleranta så att jag kan ställa tusen frågor. Nu börjar halsontet efter undersökningen komma, jag vet sedan förra gången att det antagligen kommer vara som värst imorgon, så jag har något kul att se fram emot då också, det här måste verkligen vara min lyckovecka.

Perfect! Just the way you are!

Ja, jag vet, det är inte den nyaste låten och den ligger inte på allas topplistor just nu, men jag kan inte låta bli att älska "Just the way you are" med Bruno Mars. Så underbar att den får mig att tro på att äkta kärlek verkligen finns. Visst är det fånigt, det tycker till och med jag. Men när man ser videon så kan man inte låta bli att känna sig lite lycklig. Kanske är jag alldeles för mycket av en romantiker och jag vet ju att det bara är på låtsas, men med min inlevelseförmåga så kan det nå nya höjder.

Det är inte bara lycka jag lever mig in i, fastnade i Pinks "Perfect" också och när tjejen i videon ger bort sin nalle som varit hennes stora trygghet i livet till sin dotter, så är det så att ögonen tåras. Det är så fint och ändå så tragiskt. Det är nog bäst jag slutar surfa runt på Youtube nu innan jag fastnar allt för långt ner i videoträsket med mina känslor innan jag inte längre vet om jag ska skratta eller gråta. Så godnatt och sov så gott!

It's only words...

Besatt är ordet, ordet som bäst beskriver mitt förhållande till Wordfeud just nu, jag kan helt enkelt inte låta bli att spela det så fort jag får chansen. Än så länge spelar jag bara med random typer från lite varstans. Men det är ju så klart så att vissa matcher engagerar mer än andra. Nu har jag en motståndare i samlingen som kallar sig själv för "sillyhoo" och som gör jag nog riktigt aldrig skulle förlåta mig själv för en förlust. Bara om man väljer att kalla sig det så kan det bero på två saker, antingen mycket humor och så är man ironisk eller så är man blåst. Förhoppningsvis kommer det gå bra, jag har i nuläget ledningen 73-25, så det känns rätt lovande.

Det där med appar är livsfarligt, speciellt i väntanpå bussen eller liknande, surfa in lite på market och vips så har man hittat något nytt beroendeframkallande att fördriva tiden med. Men det är så klart rätt kul också, i alla fall roligare än att göra ingenting.

Nära

Ibland är världen bra liten, jag spelade Wordfeud med en helt random typ och så frågar han rätt var det är var jag bor och så visar det sig att vi bor rätt nära varandra och har några gemensamma vänner. Det var lite lustigt.

Annars har dagen mest bestått av att ta det lugnt och tvätta lite emellanåt. Ville ha en ny serie att kolla på så jag gav Desperate housewives en chans, har än så länge bara sett första avsnittet dock, sedan gick jag från en sorts desperata kvinnor till en annan. Kollar in ensam mamma söker lite nu, jag tycker verkligen att det programmet tillsammans med alla andra svenska dejtingprogram är lite underliga. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan tänka sig att dejta i TV på bästa sändningstid, vill man inte ha lite privatliv? Det kanske bara är jag då...

Hur som helst så har helgen varit lugn, har hunnit landa lite i sorgen efter farfar och kommit i kontakt med diverse andra känslor också. Kom på att jag nog snart är redo att börja dejta igen efter en hektisk period och total olust för allt vad killar och kärlek heter. Får se, men inom kort skulle jag tro att det är dags att börja igen.

Nu är det i alla fall dags för lite kvällsmat, det vankas pannkakor med grädde och sylt, superonyttigt, men vem bryr sig? Ibland får man unna sig lite. Så god kväll!

Varför skynda på, när det går så fort ändå?

Mamma ringde igår och sa att hon skulle göra ett par ärenden i Kungälv och att hon tänkte hälsa på mig när hon var klar. Så jag kom hem från jobbet och möttes av henne i min hall, då kliver pappa ut från vardagsrummet vilket gör att det knyter sig i magen på mig. Jag tittar frågande på dem och säger "Morfar?" men mamma nekar då vet jag redan vem. Så jag säger konstaterande "Farfar". Pappa svarar jakande och jag känner hur världen rasar samman. Chocken, tårarna, huvudvärken som kommer på en millisekund.

Jag fick kastat i mig lite smörgås innan det bar av till farmor, där var min ena faster på plats med farmor. Vi pratade om begravningen mest, vilka blommor vi ska ha, vilka psalmer/sånger som ska spelas och vilken sten vi ska ha. Jag hade planerat att rätta en årsredovisning, den lämnade aldrig ens min väska utan fick rättas på jobbet idag istället.

När jag väl kom hem från farmor, som så klart var helt knäckt, de var gifta i 50 år, 6 månader och 29 dagar, det blir en stor omställning för henne. Men Lina var snäll som sov hos henne i natt så att hon skulle slippa vara själv. Själv så hade jag så ont i huvudet att jag åkte hem med solbrillor på för att det gjorde ont med ljuset från bilarna vi mötte. Tog två värktabletter, försökte äta, men fick bara i mig ett digestive-kex. Somnade vid 22 och sov fram till 3 ungefär, sedan låg jag mest och vred och vände på mig, slumrade några minuter då och då.

Idag har varit en tuff dag, gick in på jobbet och HB kommenterade vädret när jag kom och jag svarade att spöregnet passade min sinnesstämning perfekt, han tittade förvånat upp och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag hade ju kämpat hela bussresan, så jag slängde ur mig de hemska orden snabbt och mumlade att jag skulle gå och prata med vår närmsta chef. Då när jag stod där med henne och chefen ovanför oss så började jag skaka helt okontrollerat, Som om jag kommit i en extrem frossa och jag kunde knappt stå upp, benen kändes som de skulle vika sig och det har varit en känsla som återkommit flera gånger under dagen.

De ville så klart skicka hem mig och jag fick be dem låta mig vara kvar så jag slapp vara ensam hemma i alla fall. Det gick de med på men de sa åt mig att skippa mötet jag skulle ha på eftermiddagen. Så jag satt hela dagen och pulade lite med årsredovisningar, gjorde två och rättade en. Inte riktigt det tempo jag är van vid, men med tanke på att jag åkt känslomässig berg- och dalbana hela dagen så var det nog rätt bra.

Alla andra i släkten verkar vara i någon sorts rationell bubbla just nu, alla reagerar vi olika. Pappa har en konstig trött ton i rösten, han låter matt och mjukare på något vis. Gissar att han tar det hårdare än han visar. Mamma säger inte mycket, men Lina verkar vilja se till att alla andra mår bra. De har i och för sig haft några timmar mer än mig att bearbeta det hela, så jag kanske hamnar i samma bubbla som dem snart. Man kan ju alltid hoppas.

Nu ska jag bara sova så många timmar jag kan inatt och ta mig igenom morgondagen. Sedan kan jag ägna helgen åt att bryta ihop om jag känner att jag behöver det när jag kommer dit. Ett steg i taget just nu...

Vidriga föräldrar

Jag sitter och ser på ett av mina favoritprogram, Svenska Hollywoodfruar. Men det är en av fruarna som jag bara inte tål, det är Gunilla Persson, jag kan inte förstå hur hon kan bete sig som hon gör mot sin dotter. Den stackars lilla flickan tvingas ställa upp på talangjakt trots att hon är så sjuk att hon spyr precis innan hon ska upp på scen, men det är ju bara Gud som gör att hon spyr så att hon ska bli av med slemmet i halsen. Stackars, stackars lilla tjej!

Hon frågar hela tiden Erika vad hennes dröm är, men när man blir fullkomligt hjärntvättad så är det klart att hon inte kan säga något annat än att hennes största dröm är att bli en stjärna. Fullkomligt vidrigt är det. Hur kan man som förälder göra så mot sitt barn.

Jag såg en dokumentär igår om mammor som får sina barn att ställa upp i skönhetstävlingar för barn, för det ska ju stärka deras självförtroende. Men när man ser dessa översminkade små barn, dressade till tänderna så undrar man ju hur det ska kunna stärka deras självförtroende, det talar ju snarare om att de inte är söta nog som de är, utan att de måste sminka sig.

En av mammorna berättade att hon tyckte att hennes son var jättesöt, men när dottern sedan föddes så tänkte hon att hennes dotter aldrig skulle bli söt och hon kunde absolut inte tänka sig ett fult barn. Vilken mamma tycker inte att hennes nyfödda lilla barn är det sötaste på jorden? Så vad gjorde hon då när dottern 7 år gammal tyckte att hennes öron stod ut för mycket? Jo, hon tog dottern till närmsta plastikkirurg. 7 år!!!

Att det sedan bara är en liten tjej som kan vinna "Miss Mini UK" och att resten lämnar tävlingen helt förkrossade, med tårarna strömmande och tänker att de inte är söta nog lär ju definitivt stärka deras självförtroende, absolut!

Vissa människor borde få hjälp innan de skaffar barn så att de kan lära sig älska sina barn precis så som de är, för det är först då som vi kan ge dem bra självförtroende.