Dumma mig!

"Varning! Läs inte det här innan du ska sova!" Hur mycket tydligare kan det bli? Inte alls! Vad gjorde jag? Läste det innan jag skulle sova. Nu ligger jag här med lampan tänd och är klarvaken. Ibland hatar jag min nyfikenhet. Jag vet att det inte finns någon säker källa eller så bakom detta. Men jag tror på spöken oavsett vad folk säger och nu kan jag inte sova. Om någon annan vill göra mig sällskap i en sömnlös kväll så kan ni läsa här:

http://mama.nu/artiklar/de-10-laskigaste-sakerna-barn-har-sagt-nagonsin/

Enjoy! 

Godnatt! 

P.S. Nu blir det oläskig chicklit av Lauren Weisberger tills jag glömt bort vad jag läste 

Schh...

Övertid för fjärde dagen i sträck och huvudvärken är ett faktum. Tur då att man har byggarbetare på andra sidan väggen som borrar...

Var är källkritiken?

Har någon tänkt på att så fort något publiceras på Facebook, Twitter, Instagram eller valfritt annat socialt nätverk så tar många det som ren fakta? Jag har noterat detta och det stör mig lite. Jag ska visa ett exempel:

Den här bilden dök upp i mitt flöde på Facebook, en av mina vänner hade delat den. Jag ögnade igenom några kommentarer och det var fullt med kommentarer om hur illa våra äldre behandlas och att det borde ses som organiserad brottslighet och massa kommentarer om hur flyktingar tar alla våra pengar och så vidare. Det skylls också på olika politiker till höger och vänster.

Det som ingen av dessa som kommenterar tycks tänka på är att det är en insändare skriven av en okänd pensionär. Vi vet ingenting om vem som ligger bakom, det skulle lika gärna kunna vara en 15-åring, det kan vi inte vara säkra på. Det finns inte heller någon källhänvisning som visar på hur mycket en pensionär brukar få ut eller något sådant. Det är en person som skrivit sin åsikt.

Jag vet att det finns pensionärer som har det tufft ekonomiskt, jag vet också att det finns motsatsen, pensionärer som har det väldigt bra. Jag känner personer i båda kategorierna och där emellan också. Men folk måste på fullaste allvar lära sig se skillnad på fakta och personliga åsikter.

Hösäsongsskadad

Man vet att man är skadad av högsäsongen på jobbet när man går från kontoret 20:35 efter att ha jobbat sen 06:45 och tycker att man kom iväg tidigt från kontoret. Lång dag igår, hoppas på lite kortare idag.

Snyfthistorier och ekonomiska problem

Läste en artikel från Aftonbladet på bussen. Den tidningen är ju fantastisk på att fånga upp folks snyfthistorier. Ibland tragiska historier och ibland historier som får en att undra över folks intelligens. Idag var det den senare typen.

En kvinna som skiljt sig från sin man hade en son. En son som blev deprimerad när föräldrarna skiljde sig. Hittills inte så konstigt. Men när han blev deprimerad så började han slarva med att betala räkningar och hamnade hos kronofogden. Här någonstans börjar jag tappa sympatin, oavsett hur deprimerad man är så anser jag att man ska göra rätt för sig. Jag är dock inte helt hjärtlös, jag inser att det finns personer som faktiskt inte kan betala för sig av olika orsaker, men man bör åtminstone försöka. Hur som helst, jag kan endast spekulera i hur hans situation ser ut. Kvinnan hjälpte sin son ekonomiskt under den här tiden, vilket jag antar att vilken mamma eller pappa som helst skulle göra för sitt barn, inget konstigt med det heller egentligen.

Senare så väljer sonen att ge tillbaka till sin mamma genom att skänka henne ett hus. Väldigt fin gest. De missar dock detaljen att registrera huset på henne. Först ett par år senare görs detta och då försöker Kronofogdemyndigheten driva in sonens skulder och bestämmer sig för att beslagta huset och sälja på exekutiv auktion eftersom fastigheten skrevs över på henne i efterhand.

Jag har så svårt att förstå den här typen av snyfthistorier, det enda jag vill göra är att ifrågasätta varför hon tror att Kronofogdemyndigheten ska ge med sig bara för att hon pratar ut i Aftonbladet. Om de börjar ge vika för henne så kommer ju var och varannan människa med skulder prata ut i Aftonbladet, det är ju trots allt enklare än att göra rätt för sig. Jag har sett alldeles för många avsnitt av Lyxfällan och känner lite att problemet är att många inte förstår sig på ekonomi. Jag minns att jag hade någon eller ett par lektioner i ekonomi i högstadiet, i gymnasiet hade jag många eftersom jag läste den inriktningen, men nu börjar jag fundera på om det inte borde vara ett lika självklart ämne i grundskolan som matte och svenska.

Gemensamt guilty pleasure

Någon gång ibland händer det där när man hittar ett oväntat gemensamt intresse. Jag har ju en förkärlek för Teen Mom, en reality-serie som många anser vara av tveksam underhållningskvalitet. Det får de gärna tycka, men jag älskar den och gläds mycket när jag inser att det kommit nya avsnitt och sörjer lite att tjejerna i Teen Mom bara fick en säsong.

Så igår var jag och lunchade med en kollega och upptäckte till min stora glädje att även hon följer denna serie, om än i omgångar. Precis som mig så kunde hon referera till deras familjemedlemmar, före detta partners och massa sånt. Vi fick igång en bra diskussion med status för de olika familjerna i dagsläget och hade gemensamma favoritmammor. Så oväntat och så glädjefyllt på samma gång. Underbart! Hoppas verkligen på fler diskussioner om detta framöver nu när vi har gemensam skäms-TV.

Sjukfrånvaro

En kollega sa en gång till mig att hon var positivt överraskad över hur låg sjukfrånvaro våran bransch hade, vi låg tydligen med på någon topplista. Inte för att vi är hemma ofta, utan mer för att det visade sig att vi är hemma mindre än andra. Om jag inte minns helt fel så var det bönder som låg i topp.

Jag vände på det och frågade henne hur hon trodde att vi låg till på sjuknärvaron, hon tittade överraskat på mig och undrade vad jag menade. I vår bransch så är det under vissa perioder i stort sett omöjligt att vara sjuk. Vi blir så klart sjuka precis som i alla andra branscher, men det är så väldigt svårt att ligga hemma i lugn och ro och bli frisk. För när man väl är hemma under en sådan period som vi är inne i nu så innebär det att man ställer till det för så många, övriga personer i teamen, kunder och inte minst sig själv. Skulle jag vara hemma i två dagar nu så skulle det inte innebära att någon annan gjorde mitt jobb åt mig, det skulle endast innebära att jag fick två dagars arbete att göra utöver mitt ordinarie jobb när jag väl är tillbaka.

Med detta i åtanke så kämpar man sig till jobbet i tid och otid, idag en sådan dag, jag sitter ute hos kund. Jag är väldigt förkyld, men för att inte kunden ska märka det så missbrukar jag nässpray för fullt och gör mitt bästa för att se pigg ut så ingen ska ana att jag har lite för hög temperatur, snudd på feber. Att jag sen om vart annat har frossa och blir väldigt varm försöker jag ignorera. Så många gånger förr har jag tryckt i mig Treo för att dämpa febern från 29 till 38 så att jag åtminstone kan gå till jobbet.

Även om både jag och mina kollegor vet att detta är ohälsosamt så gör vi det gång på gång. För alternativet är värre. Att bli hemma i en vecka och behöva jobba två veckor på en vecka när man är tillbaka igen. För inte är man särskilt pigg när man varit sjuk, inte är man pigg nog för att ta sig an hur mycket övertid som helst direkt efter man varit sjuk. Så därför jobbar vi sjuka. Vissa perioder så är det bara en kraftig influensa eller magsjuka som kan stoppa oss från att gå till jobbet.

Ännu mindre konstigt är det att bönderna har allra minst sjukfrånvaro. För vem kan ersätta dem? Vem ska de sjukanmäla sig till. Jag önskar att de som mätte sjukfrånvaro istället mätte sjuknärvaro någon gång så skulle de få se hur det egentligen ligger till. Vilka som har minst sjukfrånvaro säger inget alls om vilka som är friskast.

Alla hjärtans evighetsdag

Att vara singel på alla hjärtans dag kan vara helt okej, men att vara ofrivilligt singel på alla hjärtans dag suger verkligen. Det är inte på något sätt så att jag är desperat efter en pojkvän, hade jag varit det hade jag väl tagit någon av de tragiska typer jag dejtat under hösten. Det är inte heller så att jag inte överlever en dag på året där alla skyltar med sin kärlek. Men nu är det ju inte så att alla hjärtans dag varar i en dag namnet till trots. Senaste 3-4 veckorna har det varit omöjligt att röra sig i samhället utan att bli påmind.

Det går inte ens att gå in och handla i en vanlig mat affär utan att det första man möts av precis innanför dörren är hjärtformade askar med godis, hjärtformade kuddar/ljus/vadsomhelst, mängder av kort som svämmar över av rosa och röda toner. Till och med i fruktavdelningen är askarna hjärtformade. Antagligen så är det för att jag är singel som jag vill kräkas över detta. Hade jag haft någon jag älskade så hade jag säkert gladeligen köpt en hjärtformad ask med jordgubbar eller choklad i. Men så är inte fallet. Nu gick jag där och tänkte att om jag verkligen velat köpa en alla hjärtans dags-present till någon så hade jag nog hittat de sakerna ändå, utan att de behöver stå 1 meter innanför dörren i affären.

Att sedan se nästan varenda människa skriva om sin fantastiska partner som ordnar så fina överraskningar och som skämmer bort dem så fint på facebook och instagram fick mig att vilja bojkotta hela dagen. Förra året vid den här tiden var jag nyseparerad och kände inte alls samma agg mot den här dagen. Jag funderade en stund på varför och kom på det. Förra året hade jag inte jobbat 17 timmar övertid den veckan, jag hade inte heller PMS. Så jag antar att jag kanske överreagerade lite. Men å andra sidan så kan man inte rå för vad man känner och om alla andra får gå runt och vara onödigt lyckliga så kan jag få vara lite deppig en sån dag. För jag är ju trots allt bara en vanlig människa, utan superkrafter. Och den här veckan är jag extra glad över att det är måndag så att den förra veckan är slut med allt vad den innebar. Jag säger som Jävlaranamma: Äntligen måndag, äntligen!

Snälla, se mig!

Jag har noterat ett väldigt störande beteende på facebook. Många av mina  facebookvänner byter profilbild med jämna mellannrum. Det är egentligen inget konstigt med det. Men så finns det de som egentligen inte byter bild. De byter bara till den de har. Det beteendet tycker jag är provocerande.

 

Tror de inte att man ser att det är samma bild som de haft senaste året? Tror de inte att man förstår att det enda de är ute efter är att få några fler likes på samma inlägg? Tror de inte att man förstår att de har dåligt självförtroende som visar sig i ett bekräftelsebehov? Tror de att de får ett bättre självförtroende av att 95 personer gillar deras bild istället för bara 64?

Jag är ingen talare men...

Den moderna varianten av "jag är ingen talare men..." måste vara dejtingsidornas "att skriva en presentation är inte min starka sida" eller något liknande. Vem bryr sig om att du tycker att det är svårt att skriva en presentation, gör ett ordentligt försök istället för ett taffligt försök med en lam ursäkt. Alla kan berätta något intressant om sig själva.

Stress

Jag har ett jobb som under vissa perioder av året kräver väldigt mycket av mig på grund av högsäsonger och lågsäsonger. Just nu är jag inne i en högsäsong. Det slår till över en natt och helt plötsligt känns det som man jobbar dygnet runt. Först så mår man så fysiskt dåligt att man bara vill sätta sig ner och gråta. Vissa av dessa dagar krävs det så mycket för att samla ihop den lilla energi som finns kvar för att hålla ihop det hela vägen hem. Bara för att då sjunka ihop precis innanför ytterdörren och bryta ihop i tårar. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så extremt trött.

Steg två stressperioden för mig är när jag går in i ett läge av acceptans. Då spelar det ingen roll vad någon säger eller gör. Inget kan få mig att reagera. Det är som att man blir helt apatisk. När någon kommer fram till en på jobbet och frågar om man kan göra ett uppdrag för dem när man redan vet att man ska jobba över flera timmar och man hör sig själv säga ja med en tom röst. En röst som helt saknar känsla. Varför säger man ja när man knappt är levande längre? Dels för att det tar mer energi att protetestera än att bara ta emot och dels för att man vet att ingen annan heller har tid och man hjälps åt. Med ingen annan så menar jag dock att det finns en del som alltid hjälper till och jobbar över och många som aldrig gör det. Och de som gör det, det är på dem det kommer hamna annars, så man säger ja för att inte sabotera för någon annan. Någons sorts sjuk solidaritet för att vi alla går under tillsammans.

I onsdags jobbade jag över 7 timmar, jag försökte stå upp och jobba så länge som möjligt för att inte somna,  jag var verkligen helt slut, men efter att ha börjat jobba kl 6 på morgonen så började jag runt 20 känna mig lätt illamående, svag och darrig. Så jag fick sätta mig ner. Väl hemma så kände jag som att jag skulle trilla ihop i hissen, då var jag så trött att jag inte ens orkade gråta, det var en ny känsla för mig, det tog mig hela vägen in på mitt sjätte år innan jag kände att det kanske inte ens var möjligt och jag började undra hur många år man skulle orka det här framöver och hur ohälsosamt det är.

Mitt stora problem med högsäsonger tidigare år har varit en del vänner, folk som inte jobbar med arbeten där man ständigt arbetar mot deadlines eller som har deadlines som de inte får skit för om de inte håller. De förstår inte, jag har till och med fått säga upp bekantskapen med några för att de inte förstår att om man jobbar över 20 timmar en vecka så är det faktiskt fullt möjligt att man inte orkar umgås. De vänner man behöver ljuga för eftersom de aldrig skulle acceptera ett "jag orkar inte, kan vi ses en annan dag istället?" är inte de vänner jag orkar med under den perioden av livet. Tacka vet jag vänner som J, där vi alltid kan säga som det är. Med henne har det alltid varit okej att säga att man inte orkar vara social och att man istället bara vill sitta ensam och glo på TV eller till och med ta en tupplur medan vi umgås.

Nu sitter jag här en söndag, en av dessa vänner som jag för några år sedan fick sluta umgås med för att ett gäng inte förstod detta hörde av sig. Vi har hörts och setts några gånger senaste året. Men inte på samma sätt som förut och det kommer nog heller aldrig bli som förut. Det jag lärde mig då var att det inte är någon idé att försöka boka något under den här perioden med personer som inte förstår. Så nu sa jag bara till henne att jag inte kunde ses och förmodligen inte har tid under hela februari, för att det är lika bra, för att hon inte förstår. Bättre att inte lova något eller ens säga kanske. Bättre att höra av sig om jag får tid. Då blir ingen besviken, utan mest troligt överträffar man i så fall förväntningarna.

Rökning förbjuden

Jag avskyr verkligen rökning, det ligger definitivt i topp på det jag hatar mest av allt som finns i stan. Ni vet när man står i en busskur och väntar, det regnar lite. Då kommer det nog nästan alltid någon som tycker att hen inte stör om hen håller cigaretten utanför kuren. Det kanske kommer som en nyhet för dem att när man håller cigaretten utanför kuren, men andas ut i kuren så sprids även röken i kuren.

Jag har valt att inte dejta killar som röker, där räknar jag även in feströkare. Feströkning är för övrigt ännu dummare än vanlig rökning tycker jag. Om du började röka i tonåren och har ett beroende som är svårt att sluta med, det kan jag förstå även om jag inte gillar det. Men om man inte har ett beroende och röker på fest för att man har lust så anser jag ändå att det är ganska korkat. Då utsätter man sig för något som är farligt utan att det är en svårbruten vana. Jag köper liksom inte det.

Jag har angett i min dejtingprofil att jag inte vill dejta någon som röker, det är dock många feströkare som hör av sig. Till dem ger jag samma svar, jag är inte intresserad av en rökare. I 9 fall av 10 får jag då svaret: men jag har just slutat. Av någon anledning så räknar jag det inte som att sluta röka om du har hållit upp i 3 veckor från att feströka, du kanske bara inte har varit på fest under de veckorna och vad är det som säger att du inte kommer vilja ta ett bloss efter 4 öl på nästa fest när dina polare går ut för att röka? Har du däremot rökt dagligen och hållit upp helt i några veckor så kan jag acceptera att det är att sluta.

Det jag hatar mest av allt är när rökare ställer sig bredvid en någonstans på stan eller gnäller för att de inte får sitta på en uteservering för att vissa sådana väljer att förbjuda rökning. Visa lite respekt, okej att du har valt att förpesta din luft. Det är ditt val. Men sluta förpesta min luft, jag har valt att inte andas in skiten och vill inte bli tvingad av dig.

Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är

Det har väl inte undgått någon som läser här att nätdejting är en del av mitt liv just nu. Jag har gjort ännu en intressant iakttagelse. En del killar är väldigt ärliga med att de inte är ute efter något seriöst. Jättebra, då slipper jag slösa tid på någon som letar efter en kk. Men gemensamt för dessa killar är att de börjar första mailet med att kommentera mitt utseende. De flesta andra börjar med att fråga hur läget är, om jag haft en bra dag eller något originellt som ska fånga mitt intresse. Den andra skaran som inte är ute efter något seriöst verkar rikta in sig på komplimanger för att man ska känna sig smickrad och uppskattad.

Låt mig äta vad jag vill!

Varje år är det likadant i januari och en bit in i februari. Hälsohetsen når nya höjder, eller kanske bara samma som förra året och det är jag som förträngt det. Jag har oftast matlåda med mig till jobbet på lunchen, så jag äter i matsalen tillsammans med andra som har matlåda.

Jag tycker verkligen inte att det är roligt att göra mat, så jag lagar mat 1-2 dagar i veckan och sen äter jag det resten av veckan. Det är inget problem för mig, jag kan äta köttfärssås och spagetti 5 dagar i sträck. Det gör mig inget alls. Vissa av mina kollegor har påtalat detta, men de lär sig snabbt att det inte spelar någon roll, jag äter samma mat. Jag varvar också på några få rätter, ibland kommer det ett wildcard, men allt som oftast så är det köttfärssås eller korv stroganoff som står på menyn. Jag kan verkligen förstå att det låter supertrist, men det understiger ändå den tristess jag känner av att laga mat.

Vad har då detta för koppling till dessa tidiga månader på året. Jo, jag äter ju oftast ris eller pasta till min matlåda. Något som de flesta på mitt jobb och säkert en hel drös människor till ser ner på. Man ska ju äta mindre kolhydrater, bättre att äta mer protein. En del kör LCHF, en del kör 5:2, en del kör juice-fasta och en hel del kör en massa andra metoder. Jag har absolut inget emot att folk äter precis hur de vill, vill de fasta flera dagar så är det deras business. Vill de äta bara proteinshaker så är det deras business. Så vad jag då inte förstår är varför det är deras business vad jag äter. Det är inte så att de säger rakt ut vad jag (och några andra som inte fallit för grupptrycket att äta enligt någon särskild diet) äter som jag inte borde. Men kommentarer som "man ska ju egentligen äta mindre kolhydrater" eller "blomkålsris är så mycket nyttigare än vanligt ris" haglar tätt tillsammans med jämförelser om vilken diet som egentligen är bäst.

Det jag ställer mig undrande till är varför just X eller Y ska få ha åsikter om min mat, hur vet de att deras sätt att banta eller rena sin kropp är rätt? Var man än läser så finns det artiklar om vilken diet som är den bästa. LCHF är bäst menar en forskare, medan en annan förespråkar fasta 2 dagar i veckan. En del forskare menar att socker inte är så farligt, andra säger emot. Sedan så visar det sig att sponsorer ligger bakom en del forskningar. Då tänker jag så här, säg att jag äger ett stort godisföretag, jag hotas ständigt av forskningar som visar att godis är farligt för hälsan. Det finns en forskare som är beredd att ta reda på fördelarna med att äta just de gelégodisarna som jag tillverkar, klart att jag sponsrar, det kan ju gynna mina affärer om någon säger att det inte är farligt eller till och med hälsosamt.

För att inte tala om alla dessa vegetarianer och veganer som ser ner på folk för att de äter kött och som ständigt promotar att man ska ha köttfria dagar eller att inget kött ska säljas på vissa ställen. Till alla dem vill jag bara säga att jag äter glutenfritt, inte på grund av eget val, men för att jag är intolerant. Dock så hör ni aldrig mig säga att ingen borde äta gluten eller att vi borde ha glutenfria torsdagar. Jag tycker att alla ska få ha rätt att äta vad de själva vill. Visst så är jag för att man ska äta mer miljövänligt, men om jag köper kött som är slaktat på en gård nära mig så är det antagligen mer miljövänligt än att frakta diverse andra vegetariska alternativ runt om vårt klot.

Jag har också svårare än andra att köpa mat ute på luncher exempelvis. Det är lätt för någon som inte har några allergier/intoleranser att köpa vad helst de önskar. Men för mig kanske det bara finns ett alternativ och det är inte alltid att jag skulle välja det om jag hade en valmöjlighet. Så innan ni ser ner på folk som inte äter enligt tusen dieter, tänk på att forskningen skiljer sig åt och att det finns en hel del personer som inte har så stor valmöjlighet.

Fördomar

Jag har tänkt på det där med fördomar. Många av dem är väldigt negativa, som att smålänningar är snåla, norrmän är dumma och många fler, ni vet nog vad jag menar. Men en del av dem är bra fördomar, om jag ska rannsaka mig själv så tänker jag direkt på tyskar som ordningssamma, japaner som flitiga och framstående inom elektronik och asiater som smarta. Varför får vissa positiva fördomar och vissa negativa? Kan det vara så att det finns många asiater som är väldigt smarta och som märkts i media? Kan det vara så att kursen organisation och ledarskap på högskolan som gick igenom mycket om bilindustrin har gett mig fördomar om japaner och tyskar? Antagligen och om det skulle ligga någon sanning så säger jag bara grattis till dem, det där är egenskaper som jag värderar högt. Om det inte ligger någon sanning i det så får jag väl säga att de sålde in sig bra.

Mängdrabatt?

Senaste veckan har 3 av mina släktingar och en "nästan-släkting" hamnat på sjukhus. När får man mängdrabatt? Jag menar köp 4 betala för 3. Vill tillägga att det inte är någon större fara med någon av dem, men ändå.

Jorden är platt?

Jag älskar Morgonpasset i P3, jag är under perioder i stort sett besatt av det och känner det som att Martina, Kodjo, Hanna och alla andra är ett nära sällskap när jag har dem i lurarna på jobbet, bussen, affären, etc. Idag satt jag intet ont anande och fick höra att det finns folk som på fullast allvar tror att jorden är platt. Att den sägs vara rund för att det finns stora landytor utan för som vi inte känner till alternativt för att vi inte ska falla ner för ett stup. Gränsen ska tydligen bevakas av vakter som hindrar oss för att passera.

Jag fick mig ett gott skratt när denna konspirationsteori togs upp och läste på lite, kan tipsa om följande artikel på Wikipedia:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Flat_Earth_Society

Jag vill också tipsa om denna sida om man vill skratta lite:
https://www.tfes.org/

Det finns tydligen folk som gör experiment och räknar på bevis för att jorden är platt. Tack Morgonpasset för att ni gjorde min eftermiddag väldigt mycket roligare.

Skrytfest

Jag har skrivit om det förut, men det där med respekt för folk saknas ibland. Jag fick i helgen ett mail från en man på 37 som ville skämma bort mig och ta hand om mig. Jag svarade inte alls på detta eftersom det står i min profil på 2 ställen att jag letar efter någon som är 27-35. Då skriver han ett mail till där han skriver att han är seriös vilket jag svarar på. Jag skriver att jag också var seriös när jag satte mitt åldersintervall. Alltså, varför kan inte vissa förstå att om jag skriver något så är jag lika seriös med det som de är när de skriver något?

Jag var på en dejt i lördags. Innan vi ens hann in på fiket (vi möttes vid fiket) så hade han berättat hur grym han var på att hitta i alla större städer, framför allt i New York, Paris och London. Det är fullt möjligt att han faktiskt är så grym på att hitta, vad vet jag. En stund senare hade han berättat över hur bra han var på alla sporter, hur många vänner han hade, hur han vid 26 års ålder hunnit vara både lärare på universitetet och jobbat som civilingenjör, han skröt om utekvällar och vilka fina whiskey-sorter han brukade dricka med sina vänner och att han gett bort en fin variant till en tjej som inte gillade whiskey (verkligen bra present till en som inte gillar det). Han berättade också att han var grym på Fia med knuff (stor bedrift i livet) och att han vann på grund av taktik och skicklighet, jag försökte påtala att det är ett visst mått slump med i och med att man slår en tärning, något han inte ville kännas vid direkt.

I början av dejten frågade han om jag hade några särskilda planer för helgen, jag svarade att så inte var fallet, efter 50 min så sa jag att jag hade lite andra planer för kvällen och behövde gå. Han såg överaskad ut och jag brydde mig inte ens om att försöka dölja att jag ljög. Att jag under dejten hade så tråkigt och blev så irriterad att jag bestämde mig för att gå hem och lägga ett pussel istället var ju inget han behövde veta direkt, men han kunde ju lika gärna få veta att jag inte var intresserad av att lyssna på honom mer.