Spring, fly, göm dig, sopa igen alla spår... Det spelar ingen roll hur väl man försöker, man kan ändå inte komma bort från sitt förflutna. Det kommer alltid komma ikapp dig på ett eller annat vis. De senaste 2 veckorna har varit lite lätt galna på det viset. Jag är en person som oftast stänger igen dörren till en gammal skola, arbetsplats, idrottsförening, you name it, tar med mig det jag vill ha därifrån och struntar i resten. Så har det alltid varit och jag har aldrig känt något behov av att öppna dörren, inte ens på glänt för att få se en strimma ljus.
Men som på en given signal så öppnades alla dörrar på en gång. Flera klasskamrater från olika stadier i livet har hört av sig eller gjort sig till känna på ett eller annat vis. Vissa överraskningar är roligare och vissa önskar man kunde stannat kvar där på andra sidan. Det går liksom inte att värja sig, det är bara att bita ihop och se glad ut, hoppas på det bästa helt enkelt.
En annan sak som kommer ikapp en dag som denna är känslorna. Inte bara för mig utan för alla inblandade, en sån sak som att min syster skriver att farfar idag skulle fyllt 72 och inte 71 som egentligen är sanningen känns som en jättestor sak. Det är ett år, han skulle inte ens brytt sig om han levde, men jag bryr mig, för det är en del i vår historia. Han skulle fyllt 71 idag, för pappa är 51 år och farfar var bara 20 och farmor bara 19 när pappa föddes. Det är min historia och den är viktig för mig. Jag borde ringa pappa, men jag orkar inte prata med honom om det, rädd för hans reaktion, vad skulle den vara, ilska? Skulle han bli ledsen? Det spelar ingen roll, vad det än är så orkar jag inte, för då måste jag själv möta min egen reaktion och helt ärligt så vet jag inte hur jag skulle reagera på det och jag vill inte veta. Så alla gamla klasskompisar i världen kan söka upp mig och jag kan hantera det, men tvinga mig inte att ta tag i känslorna över farfars död som jag har stängt inne i 1 år och 2 månader. Snälla!
