Vila i frid min vän

När "om" blir "när" blir allt lite mer svart eller vitt. Det är inte längre en fråga om hopp för överlevnad, det är fråga om hopp för tid. Det kan vara allt från dagar till år. Tyvärr blev det bara veckor. Men du har varit så stark och kämpat in i det sista. Gett cancern en riktig fight, visat hur stark din personlighet är och hur mycket du tål. Tyvärr var cancern lite starkare och sakta men säkert besegrade den dig.

Jag är i alla fall tacksam både för dig och din familjs skull att du slapp bli liggande alldeles för länge och lida i onödan och eftersom du bara varit vid liv tack vare apparater på ett sjukhus de senaste dagarna så tror jag att det är bäst för alla att du till slut fick somna in. Jag är också otroligt tacksam för att du och din familj mitt i kampen släppte in mig och lät mig hjälpa dig på mitt vis. Jag hoppas att du har det bra där du är och är övertygad om att vi kommer ses igen, så Susanne, ta hand om dig!

Tidsmaskin

Idag har jag rest tillbaka i tiden. Jag spenderade hela förmiddagen den 30 mars, sedan upplyste Marie mig om att det var den 29 mars. Jag skrev fel datum på en hel mängd papper innan dess, men det gör ju inte så mycket egentligen eftersom det inte var några dokument som ska skickas någonstans utan enbart sitta i en pärm hos mig. Lite som att åka i en tidsmaskin, så imorgon blir det till att uppleva förmiddagen den 30 mars 2011 för andra gången. Men den lär ju knappast vara likadan som idag i alla fall.

Så mycket bättre

Jag har alltid trott att man aldrig kan gå igenom livet utan att möta prövningar, att vi alla på något vis testas och att när det har gått lätt ett tag så kommer motgångar. Det spelar ingen roll om man är uppvuxen med ett liv fullt av kärlek och lyx, då möter man andra prövningar.

Jag tror jag har hittat ett par prövningar att möta nu i alla fall. Efter att ha gjort diverse tester hos läkaren så vet jag nu att jag med allra största sannolikhet är glutenintolerant, jag ska inom en förhoppningsvis snar framtid göra en så kallad gastroskopi, vilket innebär att de skickar ner en liten kamera genom halsen och ner till tarmen för att kika lite och ta prover. Äckligt värre om ni frågar mig, men efter det så kan jag troligen få bli frisk i alla fall.

Som om det inte räckte så insåg jag idag efter en stunds lunchande att jag fick svårt att andas, precis samma sak hände igår. Pappa kom på den gemensamma nämnaren, nämligen nötter. Jag åt cashewnötter både igår och idag och efter att jag tagit en allergitablett så kände jag att det lättade efter en stund. Så nu kan jag lägga till det också på min lista av allergier, lovely! Som om det inte räckte med de andra...

Jag ska fortsätta äta gluten till jag gjort testet, så fram till dess passar jag på att äta pasta och gott bröd och annat som innehåller gluten. Men däremot så undviker jag allt som innehåller spår av nötter och snart kommer jag också behöva gå omkring med ett lexikon i väskan för att vara helt säker på att undvika gluten också, det kan bli en omställning, för det finns ju i så mycket som man inte tänker på. Men tänk så mycket bättre jag kommer må.

Laglig tortyr

Sport måste vara den mest accepterade sortens tortyr, den enda lagliga till och med. Jag sitter och ser på TV när mina vänner Elina och Sara och Eriks syster Elin spelar SM-final i bandy. Det står för tillfället 3-2 till Kareby och det är bara sekunder kvar av matchen. Jag törs knappt titta och har en riktigt obehaglig känsla. Helst vill jag hålla för ögonen eller byta kanal, men samtidigt vill jag se. Lite som en riktigt läskig rysare, man vill se vad som händer, men samtidigt önskar man att man aldrig börjat kolla.

Nu är i alla fall plågorna över, Kareby vann!!! Grattis tjejer till Karebys första SM-guld. Vilken lättnad och glädje, så kul för tjejerna!

Jag tror på sommaren!

Det var en kul helg, men den kunde varit ännu roligare om jag hade kunnat dansa. Med mina låga blodvärden så känns det som jag sprungit ett maraton om jag går upp för en trappa, så dans är inte att tänka på. Men små petitesser som det hindrade mig så klart inte från att besöka Båberg i helgen. Lite förfest här innan vi gjorde en kortare road trip till Trollhättan. Arvingarna spelade, helt okej, men jag hade garanterat haft roligare om jag kunnat dansa.

Nu är ännu en arbetsvecka igång, känns som att tiden springer ifrån mig. Det var inte förrän jag fick sms med gratulationer på namnsdagen i morse som jag insåg att vi har gjort halva mars. Det är för övrigt officiellt vår nu. Tidningarna gick ut med det i morse, synd bara att det inte är mycket mer än metros artikel som tyder på det, jag ser fram emot att se tussilago, vitsippor och tofsvipor som verkligen bevisar att våren är här. Ge mig vår och sommar nu! Eller åtminstone en solig dag imorgon som jag kan njuta av. Jag har tjuvstartat lite genom att sjunga "Idas sommarvisa", "Pippis sommarvisa" och "Nu grönskar det". Det skadar ju aldrig att hålla hoppet uppe till våren verkligen kommer.

Memories are best kept where they're meant to be, in the past...

Jag svarar inte på era försök till kontakt, gör det mig till en dålig person? Att försöka ge mig dåligt samvete för det känns inte riktigt rättvist. Det var ju ni som började, ni som inte bjöd in till födelsedagsfirande eller konserter. Ni som visade att ni inte behövde mig i era liv. Varför ska jag då låtsas som jag behöver er i mitt liv? Ni hörde inte heller av er på ett halvår, så jag kan inte föreställa mig att ni verkligen saknar mig speciellt mycket. Jag valde i alla fall att isolera mig från er istället för att isolera någon från gruppen. Kan ni verkligen klaga på det? Kan ni inte bara förstå att jag har gått vidare i mitt liv och att ni inte är en del av mitt nya liv?

Med alla kilon som jag kämpade bort i somras kämpade jag också bort allt det som fått mig att dra på mig dem. Allt jobbigt som jag burit på var jag tvungen att lämna bakom mig för att kunna gå vidare, livets väg blir mycket tyngre om man bär på tung last. Den kloke packar lätt och packar ner sådant som man behöver och som kan ge energi, inte sådant som enbart stjäl energi. Så jag klippte banden. Man kan välja att se det som en avslutning på något, men jag väljer att se det som det röda bandet som symboliserar invigningen av något nytt och positivt.

Årets första semla

Fick varit hos läkaren idag igen, det enda de tycks kunna konstatera är att det inte tycks finnas några större fel. Hoppas de mer omfattande testerna som ska göras nästa vecka visar mer. Är inte speciellt sugen på att göra alla blodprover, men jag är väldigt sugen på att bli frisk, så det blir till att blunda och tänka på något annat.

Inget ont som inte har något gott med sig dock, jag fick jobba hemma på eftermiddagen så jag slapp åka till stan igen och jobb hemma innebar att Lina kunde komma och bjuda på semla. Gott! Svarta kattens med vaniljfyllning istället för mandelmassa. Det var årets första semla, ovanligt sent för att var mig, fettisdagen är ju imorgon.

Published with Blogger-droid v1.6.7

En kväll på akuten

Ibland blir det inte som man tänkt sig, jag hade inte planerat att sitta på akuten på Kungälvs sjukhus hela lördagseftermiddagen/kvällen. Speciellt inte för att få veta att de ändå inte kunde göra något för mig utan att jag måste till vårdcentralen i alla fall. De skickade dock en remiss dit.

Så efter att en helt panikslagen och livrädd version av mig blivit stucken i båda armarna utan att så mycket som en droppe blod visade sig och sedan blivit stucken i fingret som var lite mer generöst med blod så blev jag inkopplad med diverse sladdar och fastkopplad till en stor apparat som band mig till en säng i 5½ timme. Tur att mamma höll mig sällskap större delen av tiden för jag höll på att avlida av tristess. Jag lärde mig dock vad alla olika kurvor och siffror på maskinen betydde eftersom jag i min rastlöshet roade mig med att göra diverse rörelser och se vilka förändringar som skedde. Mamma skrattade lite åt mig när jag experimenterade.

Dryga 6½ timmar på sjukhuset kan göra en väldigt hungrig, till slut fick mamma åka och köpa mat till mig och det var med stor lycka jag hugg in på min cheeseburgare. Nästa gång jag ska till akuten ska jag lätt packa med mig både matsäck och något att göra, en bok eller liknande. De få extra sekunder som det tar kan ju knappast skada. Att det tog så lång tid berodde på att jag var för frisk för att prioriteras, jag låg väldigt långt ner på prioriteringslistan och det kom in ett antal ambulanser medan jag var där. Men samtidigt var jag för sjuk för att slippa ligga still med en apparat som höll koll på mig.

Det mest spännande som hände var att en person gick vilse flera gånger och ständigt kom och frågade efter vägen, en person kom från Fonus och hämtade någon och så spillde vakten ut allt sitt kaffe på väggen. Jag fick också se min tillräckligt mycket blod för att lära mig att man inte ska vara för nyfiken, för vissa saker ser obehagliga ut och jag är inte speciellt förtjust i blod, snarare tvärtom.

Till slut fick jag i alla fall veta att det enda de kunde se som var fel på mig är ett väldigt lågt blodvärde vilket gör mig matt och andfådd. Jag fick också veta att jag inte har diabetes eller fel på hjärtat och med största sannolikhet inte heller astma. Alltid något. Det blir i alla fall till att ringa vårdcentralen imorgon och hoppas på att få en tid så snart som möjligt.

Jag har på egen hand påbörjat en behandling med järntabletter och vitaminer. Var på Maxi och shoppade loss, först på deras apotek och sedan på allt som innehåller järn och vitaminer. Jag måste ju hinna bli lite bättre innan dansen till helgen så jag orkar några danser i alla fall.