29 januari, 2016
Timing
Jag satte på lite fredagsmusik, en houselåt spelades och jag kände till slut att nej, nu räcker det med den här låten. Jag sträcker mig efter telefonen för att klicka framåt och innan jag hinner ta telefonen i min hand tar den slut. Snacka om att veta när det är nog, bra jobbat av den låtskrivaren!
Gäsp!
Vissa dagar känner man sig bara helt värdelös. Jag hade en sån dag igår och den tycks fortsätta idag. Jag har lite en känsla just nu som säger mig att vad jag än gör så räcker jag inte till. Hur hårt jag än sliter så blir ingen nöjd.
Idag är jag trött och undrar hur jag ska ta mig igenom dagen. Men jag antar att jag löser det. Sådana här dagar brukar jag tänka på att jag överlevde tre månader under början av 2011 där jag snittade 3 timmar sömn per natt. Jag har ändå nästan det dubbla bakom mig i natt. Jag vet att jag kan ta mig igenom dagen.
Gäsp!
Idag är jag trött och undrar hur jag ska ta mig igenom dagen. Men jag antar att jag löser det. Sådana här dagar brukar jag tänka på att jag överlevde tre månader under början av 2011 där jag snittade 3 timmar sömn per natt. Jag har ändå nästan det dubbla bakom mig i natt. Jag vet att jag kan ta mig igenom dagen.
Gäsp!
28 januari, 2016
Smitta
Ibland får man tråkiga besked, ibland har man tuffa dagar i allmänhet. En av mina kollegor hade en tuff dag i början av veckan. Hon hade fått ett trist besked, jag hade fått samma, vi satt i samma båt. Något vi kämpat för gick inte riktigt som vi önskade. Vi hade båda haft helgen på oss att smälta det.
Någonstans på fredag kväll så kände jag ändå att jag accepterat det och att det bara var att kämpa vidare. På måndagen så mötte jag henne, vi pratade, ventilerade lite. Jag hade kanske inte kommit över det, men i alla fall landat i det lite. Hon däremot var som ett ovädersmoln. Jag fick också höra att en annan kollega kritiserat henne för en annan sak, men jag vet att hon i vanliga fall låter sånt rinna av ganska lätt. I måndags var det annorlunda. Det var som att hela hennes värld rasat.
En annan kollega gav igår en tredje kollega en smärre avsnäsning. Måhända var den andra kollegan på dåligt humör. Den tredje blev lite grinig, inte alls obefogat, och kom och återberättade händelsen för mig. Jag höll så klart med och visade min sympati.
Jag har länge undrat över det där. Vi är alla människor, vi styrs alla mer eller mindre av känslor i vardagen. Vissa dagar så är man inte lika uppåt, så är det bara och det är inte mer med det. Men hur jobbigt man än har det så är det knappast läge att låta det gå ut över sina kollegor. Mitt jobb är i perioder väldigt stressigt och det påfrestar humöret på i stort sett samtliga eftersom vi alla är stressade samtidigt. Men det sprider sig som ringar på vattnet det där. En person är arg, tar ut det på någon annan och sen är spridningen igång. Mer smittsam än influensa på dagis. Man kan inte låta sitt dåliga humör gå ut över oskyldiga, de kan inte rå för att yngsta barnet vägrade äta frukost, att du bråkat med din partner, att bussen var sen eller vad det nu kan va. Jag säger inte att jag är bättre än någon annan, men jag ska i alla fall försöka tänka mig för i fortsättningen.
Någonstans på fredag kväll så kände jag ändå att jag accepterat det och att det bara var att kämpa vidare. På måndagen så mötte jag henne, vi pratade, ventilerade lite. Jag hade kanske inte kommit över det, men i alla fall landat i det lite. Hon däremot var som ett ovädersmoln. Jag fick också höra att en annan kollega kritiserat henne för en annan sak, men jag vet att hon i vanliga fall låter sånt rinna av ganska lätt. I måndags var det annorlunda. Det var som att hela hennes värld rasat.
En annan kollega gav igår en tredje kollega en smärre avsnäsning. Måhända var den andra kollegan på dåligt humör. Den tredje blev lite grinig, inte alls obefogat, och kom och återberättade händelsen för mig. Jag höll så klart med och visade min sympati.
Jag har länge undrat över det där. Vi är alla människor, vi styrs alla mer eller mindre av känslor i vardagen. Vissa dagar så är man inte lika uppåt, så är det bara och det är inte mer med det. Men hur jobbigt man än har det så är det knappast läge att låta det gå ut över sina kollegor. Mitt jobb är i perioder väldigt stressigt och det påfrestar humöret på i stort sett samtliga eftersom vi alla är stressade samtidigt. Men det sprider sig som ringar på vattnet det där. En person är arg, tar ut det på någon annan och sen är spridningen igång. Mer smittsam än influensa på dagis. Man kan inte låta sitt dåliga humör gå ut över oskyldiga, de kan inte rå för att yngsta barnet vägrade äta frukost, att du bråkat med din partner, att bussen var sen eller vad det nu kan va. Jag säger inte att jag är bättre än någon annan, men jag ska i alla fall försöka tänka mig för i fortsättningen.
25 januari, 2016
Ensam är stark.. eller fattig menar jag.
I egenskap av singel så stöter jag med jämna mellanrum på frågan om hur man ska dela upp ett belopp när man betalat ihop. Igår var det dags igen. Vi hade handlat gemensamt, jag hade lagt ut för det hela och vi var fem personer med på det, jag och två par. Då säger den ena tjejen: bra då delar vi på 3.
Nu var det inte jättestora belopp och jag orkade inte tjafsa eftersom det dessutom gick till min syster som fyllde år, så jag sa inget. Men jag kände ändå att det inte kändes helt okej. Det är inte första gången jag är med om detta. Jag är ärligt talat lite trött på att jag som singel ska ses som ett par på så vis att jag ensam betalar lika mycket som två par bara för att de är ett par. Varför inte bara dela det på antal personer? Jag har också varit med om att folk har räknat mig och min syster räknas som ett par, vi delar inte ekonomi, vi bor inte ihop, vi dejtar inte, vi är inte en enhet, vi har bara samma föräldrar.
Jag har senaste tiden insett att det är en del diskriminering för singlar rent ekonomiskt. RUT-avdrag till exempel. Om ett par gör en renovering så får de nyttja ett RUT-avdrag var vid samma ombyggnation, jag som singel skulle bara få nyttja ett. Flera ställen har sambo/äkta make-priser, så som att man får det billigare på exempelvis en medlemsavgift. Räcker det inte redan att jag betalar mer för min bostad eftersom jag inte har någon att dela kostnaderna med? Att jag inte kan dela andra kostnader med någon? Ska jag köpa en ny soffa så har jag ingen som betalar halva. Men jag ska betala mer än de som har någon att dela med? Det känns lite förlegat i detta jämställda samhälle där många lever ensamma.
Nu var det inte jättestora belopp och jag orkade inte tjafsa eftersom det dessutom gick till min syster som fyllde år, så jag sa inget. Men jag kände ändå att det inte kändes helt okej. Det är inte första gången jag är med om detta. Jag är ärligt talat lite trött på att jag som singel ska ses som ett par på så vis att jag ensam betalar lika mycket som två par bara för att de är ett par. Varför inte bara dela det på antal personer? Jag har också varit med om att folk har räknat mig och min syster räknas som ett par, vi delar inte ekonomi, vi bor inte ihop, vi dejtar inte, vi är inte en enhet, vi har bara samma föräldrar.
Jag har senaste tiden insett att det är en del diskriminering för singlar rent ekonomiskt. RUT-avdrag till exempel. Om ett par gör en renovering så får de nyttja ett RUT-avdrag var vid samma ombyggnation, jag som singel skulle bara få nyttja ett. Flera ställen har sambo/äkta make-priser, så som att man får det billigare på exempelvis en medlemsavgift. Räcker det inte redan att jag betalar mer för min bostad eftersom jag inte har någon att dela kostnaderna med? Att jag inte kan dela andra kostnader med någon? Ska jag köpa en ny soffa så har jag ingen som betalar halva. Men jag ska betala mer än de som har någon att dela med? Det känns lite förlegat i detta jämställda samhälle där många lever ensamma.
21 januari, 2016
Den evigt aktuella jämställdhetsfrågan
Jag pratade med en manlig kollega om jämställdhet och han upplyste mig om att det har ökat stressnivån i de förhållande där man delar på sysslorna och att det kan leda till mer stressrelaterade sjukdomar. Något jag så klart ställde mig frågande till.
Han menade på att i förhållanden där män och kvinnor delar mer lika på alla arbetsuppgifterna i hemmet så leder det till mer stress eftersom det inte är lika självklart vad man ska göra, man blir mer osäker på vilka arbetsuppgifter man har. Jag ifrågasatte först hur man kunnat mäta detta, för om man mätt nu i förhållande till tidigare där kvinnor generellt skött mer hushållsarbete än männen så är det svårt att mäta detta isolerat eftersom vi också ständigt har en ökat stress över att man alltid ska finnas tillgänglig för omvärlden, familj, vänner, arbete m.m. Jag har märkt en stor skillnad på detta sedan vi fick smartphones på jobbet, nu förväntas man läsa mail och svara i telefon även på semestern, helger och kvällar. På vissa arbetsplatser delas det till och med ut kritik för att man inte är anträffbar. Jag tror att det kan vara boven bakom istället om de inte hittat något smart sätt att lösa det på.
Han menade dock på att man kunnat mäta detta separat, nästa fråga var då om man inte kunde fördela hushållssysslor så att man ändå är säker och drog exemplet om mig och mitt ex där han skötte det mesta av matlagningen och jag det mesta av tvätten, inte enbart så, men till stor del så. Jag föreslog även ett schema där det blir tydligt vem som ska städa eller diska.
Min tredje undran var om det inte var så att de mätt att det lett till ökad stress för att männen som tidigare inte behövt hjälpa till med dagliga sysslor såsom matlagning, tvätt, städning och dylikt nu måste göra det och att det är där skillnaden ligger, att fler män blir stressade. På den här frågan svarade han att så kanske det kan vara.
Till sist så frågade jag om han visste vem som gjort undersökningen. Han mindes inte. Så jag sa "jag slår vad om att det var en man". Där kapitulerade han och sa bara "säkert". Är det inte märkligt hur långt vissa kan gå för att slippa ett jämställt samhälle? Jag menar inte att den här manliga kollegan inte har det jämställt hemma, tvärtom tror jag att han är mer jämställd än de flesta män och jag tror mig veta att han hjälper till mycket hemma. Det som skilde sig var dock hans sätt att ta till sig undersökningen utifrån ett manligt perspektiv där han tillhör den kategorin i paren som fått det sämre i och med att de måste ta del av arbetsbördan hemma, jämfört med mitt sätt att ta emot undersökningen i egenskap av kvinna, tillhörandes den kategori av människor som historisk dragit den tyngsta bördan i hemmet.
Och innan någon protesterar, jag menar inte alls att det inte räknas när man gör typiskt "manliga" uppgifter som att byta oljefilter i bilen eller lägga nytt tak på garaget. Jag menar bara att de typiskt "kvinnliga" uppgifterna oftast utgör fler arbetstimmar på ett år. En timmes gräsklippning är väl lika mycket värd som en timmes städning. Om en part har mycket på jobbet så kan det också vara rimligt att den andra gör mer hemma under den perioden, men det ska inte vara så på heltid om inte den ena faktiskt valt att vara hemmafru/man. Dessutom så får man mer tid att hinna umgås med varandra om arbetet fördelas mer jämnt och det borde väl öka välmåendet i ett förhållande.
Han menade på att i förhållanden där män och kvinnor delar mer lika på alla arbetsuppgifterna i hemmet så leder det till mer stress eftersom det inte är lika självklart vad man ska göra, man blir mer osäker på vilka arbetsuppgifter man har. Jag ifrågasatte först hur man kunnat mäta detta, för om man mätt nu i förhållande till tidigare där kvinnor generellt skött mer hushållsarbete än männen så är det svårt att mäta detta isolerat eftersom vi också ständigt har en ökat stress över att man alltid ska finnas tillgänglig för omvärlden, familj, vänner, arbete m.m. Jag har märkt en stor skillnad på detta sedan vi fick smartphones på jobbet, nu förväntas man läsa mail och svara i telefon även på semestern, helger och kvällar. På vissa arbetsplatser delas det till och med ut kritik för att man inte är anträffbar. Jag tror att det kan vara boven bakom istället om de inte hittat något smart sätt att lösa det på.
Han menade dock på att man kunnat mäta detta separat, nästa fråga var då om man inte kunde fördela hushållssysslor så att man ändå är säker och drog exemplet om mig och mitt ex där han skötte det mesta av matlagningen och jag det mesta av tvätten, inte enbart så, men till stor del så. Jag föreslog även ett schema där det blir tydligt vem som ska städa eller diska.
Min tredje undran var om det inte var så att de mätt att det lett till ökad stress för att männen som tidigare inte behövt hjälpa till med dagliga sysslor såsom matlagning, tvätt, städning och dylikt nu måste göra det och att det är där skillnaden ligger, att fler män blir stressade. På den här frågan svarade han att så kanske det kan vara.
Till sist så frågade jag om han visste vem som gjort undersökningen. Han mindes inte. Så jag sa "jag slår vad om att det var en man". Där kapitulerade han och sa bara "säkert". Är det inte märkligt hur långt vissa kan gå för att slippa ett jämställt samhälle? Jag menar inte att den här manliga kollegan inte har det jämställt hemma, tvärtom tror jag att han är mer jämställd än de flesta män och jag tror mig veta att han hjälper till mycket hemma. Det som skilde sig var dock hans sätt att ta till sig undersökningen utifrån ett manligt perspektiv där han tillhör den kategorin i paren som fått det sämre i och med att de måste ta del av arbetsbördan hemma, jämfört med mitt sätt att ta emot undersökningen i egenskap av kvinna, tillhörandes den kategori av människor som historisk dragit den tyngsta bördan i hemmet.
Och innan någon protesterar, jag menar inte alls att det inte räknas när man gör typiskt "manliga" uppgifter som att byta oljefilter i bilen eller lägga nytt tak på garaget. Jag menar bara att de typiskt "kvinnliga" uppgifterna oftast utgör fler arbetstimmar på ett år. En timmes gräsklippning är väl lika mycket värd som en timmes städning. Om en part har mycket på jobbet så kan det också vara rimligt att den andra gör mer hemma under den perioden, men det ska inte vara så på heltid om inte den ena faktiskt valt att vara hemmafru/man. Dessutom så får man mer tid att hinna umgås med varandra om arbetet fördelas mer jämnt och det borde väl öka välmåendet i ett förhållande.
Vad är grejen med spännisbilderna?
Jag har lagt märke till ett samband. Jag hänger ju som bekant i nätdejtingsfären. Nu generaliserar jag grovt, väldigt grovt. Men det finns framför allt två typer av killar. Det finns fler sorter, men det verkar vara de största kategorierna.
Det finns de som är väldigt vältränade och posar med bar överkropp eller visar upp en bild när de är på gymmet iklädd något linne, något som jag inte direkt uppskattar, för det första så tycker jag att det kan bli för mycket muskler och för det andra så tycker jag att det osar desperation och skriker "jag vill ligga" om en sådan bild. Många gånger är dessa killar tatuerade. Den andra kategorin är de som visar upp vad de gillar att göra, det kan vara en bild på när de är och fjällvandrar eller dylikt.
Vad är det då för samband jag har noterat. Jo, i många av fallen, notera att jag inte skriver "alla", men i många fall så är de killarna i den andra kategorin ingenjörer eller något annat som kräver en högskole-/universitetsutbildning. Medan den första kategorin har en gymnasieutbildning. Jag menar inte på något sätt att jag tycker att de som inte har en högre utbildning är sämre, tvärtom, jag är från en arbetarsläkt, det är bara mina föräldrar i sina familjer som har högskoleutbildning och några av mina kusiner tillsammans med mig och syrran. Några av mina närmsta vänner har inte heller det och jag älskar dem lika mycket som de som har en vidareutbildning. Däremot så tror jag att man får vissa fördelar i livet om man har en högre utbildning som inte i samma utsträckning erbjuds dem som inte har det, såsom högre inkomst, större möjligheter att avancera exempelvis, sånt som kan leda till en högre levnadsstandard.
Men det jag funderar över är om de som inte har det känner ett visst underläge på dejtingsajterna, känner de att de måste kontra med något för att ha något att sätta mot de fina utbildningar som vissa har. Jag vet inte om det stämmer, men det är en teori jag har. Jag kanske trampar på någons tå nu, i så fall ber jag om ursäkt, men det är fritt fram att säga till mig att jag har fel.
Det finns de som är väldigt vältränade och posar med bar överkropp eller visar upp en bild när de är på gymmet iklädd något linne, något som jag inte direkt uppskattar, för det första så tycker jag att det kan bli för mycket muskler och för det andra så tycker jag att det osar desperation och skriker "jag vill ligga" om en sådan bild. Många gånger är dessa killar tatuerade. Den andra kategorin är de som visar upp vad de gillar att göra, det kan vara en bild på när de är och fjällvandrar eller dylikt.
Vad är det då för samband jag har noterat. Jo, i många av fallen, notera att jag inte skriver "alla", men i många fall så är de killarna i den andra kategorin ingenjörer eller något annat som kräver en högskole-/universitetsutbildning. Medan den första kategorin har en gymnasieutbildning. Jag menar inte på något sätt att jag tycker att de som inte har en högre utbildning är sämre, tvärtom, jag är från en arbetarsläkt, det är bara mina föräldrar i sina familjer som har högskoleutbildning och några av mina kusiner tillsammans med mig och syrran. Några av mina närmsta vänner har inte heller det och jag älskar dem lika mycket som de som har en vidareutbildning. Däremot så tror jag att man får vissa fördelar i livet om man har en högre utbildning som inte i samma utsträckning erbjuds dem som inte har det, såsom högre inkomst, större möjligheter att avancera exempelvis, sånt som kan leda till en högre levnadsstandard.
Men det jag funderar över är om de som inte har det känner ett visst underläge på dejtingsajterna, känner de att de måste kontra med något för att ha något att sätta mot de fina utbildningar som vissa har. Jag vet inte om det stämmer, men det är en teori jag har. Jag kanske trampar på någons tå nu, i så fall ber jag om ursäkt, men det är fritt fram att säga till mig att jag har fel.
20 januari, 2016
Kaos!
Det här vädret, jag återkommer till det än en gång. Men vad är det som gör att folk blir som galna? Det är som att allt förnuft försvinner helt plötsligt. Jag gick från jobbet igår och var helt införstådd med att jag skulle komma hem förr eller senare, med största sannolikhet senare... Västtrafik hade skrivit på sin sida att alla mina bussar var sena, en var uppskattningsvis 32-48 min sen. Lite otydligt. Det stod också att "Reseplaneraren samt ordinarie tidtabell gäller inte för närvarande". Så jag tänkte att jag går väl ut till hållplatsen och väntar så får jag se när jag kommer därifrån.
Jag kollade klockan när jag kom till hållplatsen, den var 17:00. Bussen skulle komma om 4 minuter enligt informationstavlan, information som jag tog med en stor nypa salt. 17:25 kom bussen och då uppstod någon sorts kaos. Det var som att folks liv hängde på om de kom med bussen eller ej. Jag ställde mig i kön för att gå på bussen i mittdörren. När jag väl är framme för att stiga på så kommer en medelålders kvinna och försöker tränga sig före mig och de andra som väntat på sin tur. Så jag tar ett halv steg i sidled för att hindra henne att tränga sig före. Vad gör hon då? Jo, hon lägger in en tackling på mig som gör att mannen bakom mig får fånga upp mig. Helt chockad tittar jag på henne varpå hon fäller följande kommentar: "Jag hatar när folk knör sig". Jag tittade förvånat på henne och vände mig sedan mot mannen bakom som fångat upp mig. Han tittade på mig och skakade bara på huvudet. Jag förstår inte ens att jag fortfarande blir förvånad. Jag borde ha lärt mig vid det här laget är att kollektivtrafik har en osviklig förmåga att ta fram de sämsta sidorna hos vissa människor.
Gissar att nästan alla sett detta, men här är i alla fall ett roligt exempel på vilket kaos det var i trafiken i Göteborg igår:
https://www.youtube.com/watch?v=qa2aLIRfoCQ
Jag kollade klockan när jag kom till hållplatsen, den var 17:00. Bussen skulle komma om 4 minuter enligt informationstavlan, information som jag tog med en stor nypa salt. 17:25 kom bussen och då uppstod någon sorts kaos. Det var som att folks liv hängde på om de kom med bussen eller ej. Jag ställde mig i kön för att gå på bussen i mittdörren. När jag väl är framme för att stiga på så kommer en medelålders kvinna och försöker tränga sig före mig och de andra som väntat på sin tur. Så jag tar ett halv steg i sidled för att hindra henne att tränga sig före. Vad gör hon då? Jo, hon lägger in en tackling på mig som gör att mannen bakom mig får fånga upp mig. Helt chockad tittar jag på henne varpå hon fäller följande kommentar: "Jag hatar när folk knör sig". Jag tittade förvånat på henne och vände mig sedan mot mannen bakom som fångat upp mig. Han tittade på mig och skakade bara på huvudet. Jag förstår inte ens att jag fortfarande blir förvånad. Jag borde ha lärt mig vid det här laget är att kollektivtrafik har en osviklig förmåga att ta fram de sämsta sidorna hos vissa människor.
Gissar att nästan alla sett detta, men här är i alla fall ett roligt exempel på vilket kaos det var i trafiken i Göteborg igår:
https://www.youtube.com/watch?v=qa2aLIRfoCQ
19 januari, 2016
Hard out here
Jag har sedan jag blivit singel tagit upp det där med nätdejtande igen och har noterat ett mönster bland de killar som kontaktar mig. Jag har en dejtingapp och en gratissida på nätet. Jag behöver nog inte gå in mer detaljerat på vilka.
Jag har på dejtingsidan fyllt i ett åldersintervall inom vilket jag söker en kille. Jag började att ha intervallet 28-35, vilket jag personligen tyckte var rimligt. Äldre än så vill jag inte gå, jag skulle kunna tänka mig ett eller två år yngre, men tänkte att det kan jag avgöra i så fall om jag vill ta kontakt. Detta funkade inte alls, både yngre killar och äldre män kontaktade mig. Intervallet på de som skrev mail eller skickade en flirt till mig var istället 20-66 år. Alla som är läskunniga och kan lite matte kan se att det är en väldigt stor skillnad. Jag påtalade för några att de var drygt 10 år äldre än önskat åldersintervall och fick diverse otrevliga svar som att de minsann var fertila bra mycket längre än mig och att åldern bara är en siffra och att de var väldigt ungdomliga av sig. Det må vara sant om att åldern bara är en siffra och att du kanske inte anser att du är för gammal för mig, men i slutändan är det ändå vad jag anser som är avgörande för om jag ska ge dig en chans eller ej. En del yngre killar tjatade, de accepterade inte ett nej.
Till en början var jag artig och svarade alla för att åtminstone säga att jag inte var intresserad. Men jag fick frågor om varför, någon svarade jag och han blev rent av otrevlig i sitt mail tillbaka och skrev att om jag inte ville visa mina privata bilder för honom så hade jag ingen chans. Han hade kontaktat mig och jag avfärdade honom, men jag skulle inte få en chans på honom. Den killen har ju uppenbara problem om han inte kan inse att jag faktiskt inte är intresserad, om han inte kan acceptera ett nej.
Igår dök jag ändå på den mest respektlösa och sexistiska killen hittills. Strax över 30, jag kanske borde kalla honom man, men han uppträdde som en hormonstinn 13-åring. Jag har skrivit att jag inte vill ha en kille som bor på gymmet. Han undrar då om jag inte kan tänka mig en bodybuilder och skriver att det finns bilder på hans sida ifall jag vill se. Jag klickar in på hans sida, hittar inga bilder som är öppna för mig. Jag läser hans profil där han skriver att han inte vill ha en tjej som "legat runt med halva stan". Jag svarar då på hans mail med att det för det första inte handlar om utseendet och för det andra att det beror på att jag vill hinna göra lite annat än bara vara på gymmet, vilket jag anser blir svårt om man tränar 5 dagar i veckan och för det tredje att jag inte vill dejta en kille som är så konservativ att han inte förstår att en singeltjej har rätt att ha sex med vem hon vill, när hon vill och hur hon vill utan och om jag vill ha sex med 50 personer så är det min ensak och inget han har med att göra. Då får jag följande svar:
"Va?? Jag liksom 90 procent av alla killar gillar inte luder när de gäller o ha dom till mer än o knulla med nej,, så ser verkligheten ut.. Lev du i din låtsas värd idiot"
Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kan vara 2016, Sverige låg 2015 på fjärde plats över det land som är mest jämställt mellan könen (http://www.dn.se/ekonomi/vilket-ar-det-basta-landet-for-kvinnor/) och det fortfarande är okej för en kille att ligga med vem han vill utan att det är ett problem, medan en tjej ska behöva kallas för luder. Det är trakasserier och enligt FN:s kvinnokonvention så får ingen kvinna diskrimineras på grund av sitt kön. Om jag inte får ha sex på samma villkor för att jag är tjej så är det diskriminering.
På fullaste allvar, killar, nu får ni ge er! Ni förstår väl att vi också har behov? Och är man singel så har man inte en fast partner att ha sex med och då får man faktiskt lov att ha sex med andra singlar. Det finns ingen lag som säger att jag inte får ha sex när jag känner för det. Att däremot kalla någon för luder, hora, slampa eller något annat nedlåtande är extremt omoget. Inse att jag har samma rätt som vilken man som helst att ha sex. Det är trots allt snart 14 år sedan jag passerade gränsen och blev byxmyndig och över 10 år sedan jag blev myndig. Jag får rösta, jag får köpa alkohol, jag får köra bil och en massa andra saker, men så fort jag vill ha sex så är det ett problem för någon annan. Hur kan det möjligen vara ett problem för en man att jag har sex med en annan? Det rör ju inte honom. Jag säger inte att alla killar är sådana, men många och till dem vill jag säga väx upp och visa lite respekt!
Jag säger som Lily Allen, it's hard out here.
Jag har på dejtingsidan fyllt i ett åldersintervall inom vilket jag söker en kille. Jag började att ha intervallet 28-35, vilket jag personligen tyckte var rimligt. Äldre än så vill jag inte gå, jag skulle kunna tänka mig ett eller två år yngre, men tänkte att det kan jag avgöra i så fall om jag vill ta kontakt. Detta funkade inte alls, både yngre killar och äldre män kontaktade mig. Intervallet på de som skrev mail eller skickade en flirt till mig var istället 20-66 år. Alla som är läskunniga och kan lite matte kan se att det är en väldigt stor skillnad. Jag påtalade för några att de var drygt 10 år äldre än önskat åldersintervall och fick diverse otrevliga svar som att de minsann var fertila bra mycket längre än mig och att åldern bara är en siffra och att de var väldigt ungdomliga av sig. Det må vara sant om att åldern bara är en siffra och att du kanske inte anser att du är för gammal för mig, men i slutändan är det ändå vad jag anser som är avgörande för om jag ska ge dig en chans eller ej. En del yngre killar tjatade, de accepterade inte ett nej.
Till en början var jag artig och svarade alla för att åtminstone säga att jag inte var intresserad. Men jag fick frågor om varför, någon svarade jag och han blev rent av otrevlig i sitt mail tillbaka och skrev att om jag inte ville visa mina privata bilder för honom så hade jag ingen chans. Han hade kontaktat mig och jag avfärdade honom, men jag skulle inte få en chans på honom. Den killen har ju uppenbara problem om han inte kan inse att jag faktiskt inte är intresserad, om han inte kan acceptera ett nej.
Igår dök jag ändå på den mest respektlösa och sexistiska killen hittills. Strax över 30, jag kanske borde kalla honom man, men han uppträdde som en hormonstinn 13-åring. Jag har skrivit att jag inte vill ha en kille som bor på gymmet. Han undrar då om jag inte kan tänka mig en bodybuilder och skriver att det finns bilder på hans sida ifall jag vill se. Jag klickar in på hans sida, hittar inga bilder som är öppna för mig. Jag läser hans profil där han skriver att han inte vill ha en tjej som "legat runt med halva stan". Jag svarar då på hans mail med att det för det första inte handlar om utseendet och för det andra att det beror på att jag vill hinna göra lite annat än bara vara på gymmet, vilket jag anser blir svårt om man tränar 5 dagar i veckan och för det tredje att jag inte vill dejta en kille som är så konservativ att han inte förstår att en singeltjej har rätt att ha sex med vem hon vill, när hon vill och hur hon vill utan och om jag vill ha sex med 50 personer så är det min ensak och inget han har med att göra. Då får jag följande svar:
"Va?? Jag liksom 90 procent av alla killar gillar inte luder när de gäller o ha dom till mer än o knulla med nej,, så ser verkligheten ut.. Lev du i din låtsas värd idiot"
Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kan vara 2016, Sverige låg 2015 på fjärde plats över det land som är mest jämställt mellan könen (http://www.dn.se/ekonomi/vilket-ar-det-basta-landet-for-kvinnor/) och det fortfarande är okej för en kille att ligga med vem han vill utan att det är ett problem, medan en tjej ska behöva kallas för luder. Det är trakasserier och enligt FN:s kvinnokonvention så får ingen kvinna diskrimineras på grund av sitt kön. Om jag inte får ha sex på samma villkor för att jag är tjej så är det diskriminering.
På fullaste allvar, killar, nu får ni ge er! Ni förstår väl att vi också har behov? Och är man singel så har man inte en fast partner att ha sex med och då får man faktiskt lov att ha sex med andra singlar. Det finns ingen lag som säger att jag inte får ha sex när jag känner för det. Att däremot kalla någon för luder, hora, slampa eller något annat nedlåtande är extremt omoget. Inse att jag har samma rätt som vilken man som helst att ha sex. Det är trots allt snart 14 år sedan jag passerade gränsen och blev byxmyndig och över 10 år sedan jag blev myndig. Jag får rösta, jag får köpa alkohol, jag får köra bil och en massa andra saker, men så fort jag vill ha sex så är det ett problem för någon annan. Hur kan det möjligen vara ett problem för en man att jag har sex med en annan? Det rör ju inte honom. Jag säger inte att alla killar är sådana, men många och till dem vill jag säga väx upp och visa lite respekt!
Jag säger som Lily Allen, it's hard out here.
Hej mitt vinterland
Vänta, stopp! Vad var det som hände? Jag visste att det skulle snöa inatt, ca 10-15 cm hade jag läst att det skulle bli. Men vaknar upp och det är snarare det dubbla. Jag är verkligen inget fan av vinter, jag är inget fan av kyla och inget fan av snö. Jag hade inte haft problem med snön om det inte vore för att det blir slask, modd och massa, massa väta. Kunde det bara hålla sig torrt och fint och sen försvinna med ett "poff" så skulle jag antagligen tycka bättre om det. men det där är något jag har sedan barnsben. Jag gillar inte att bli smutsig eller blöt om fötter och ben. Jag gillar inte heller att känna mig som Bambi och halka fram i stan. Usch! Helt negativ ska jag inte vara ändå, jag gillar att det blir fint. Att lilla Kungälv ser ut som vilken fjällby som helst. Jag är glad att jag inte hade möten eller skulle till kund, tack vare det så kunde jag fritt njuta av bussturen och sova i lugn och ro i hela en timme istället för vanliga 25 min.
18 januari, 2016
Allt jag behöver
Hej,
Det är lite drygt tre år sedan jag senast skrev ett inlägg här, men det är väl aldrig för sent att börja igen? Mitt senaste inlägg handlade om saker som kommer ikapp, saker som överraskar och som väcker känslor. Jag har senaste veckan haft några sådana upplevelser. En del trevliga, en del otrevliga.
Jag har gått igenom ett helt liv sedan jag skrev sist. Jag har förändrats mycket och på samma gång inte alls. Jag kör fortfarande på samma avklipp i relationer med vänner när jag går in i ett nytt kapitel. Jag har förlorat 2 kompisgäng under den här tiden. Det första för att de inte kunde acceptera att jag inte kunde umgås med dem hela tiden under en hektiskt period med mycket jobb och som nybliven sambo med svårigheten att hinna med jobb, sambo, gamla vänner och nya vänner som tillkommit genom honom. Det andra gänget när jag och min sambo separerat och han träffat en ny. Det slet på mig, men jag och min före detta kommer överens, så det är ett mysterium för mig varför inte vissa av hans vänner och mina "vänner" inte kunde acceptera detta. Jag är den första att medge att det var fruktansvärt och att jag antagligen inte var så lätt att ha att göra med ibland, men jag behövde mina vänner som mest då och de stängde ute mig så jag var tvungen att inse att de bara var "vänner".
Som tur var så hade jag underbara J som tillsammans med min syster och hennes sambo höll mig precis över ytan när jag höll på att drunkna i sorgen. När jag inte orkade ta mig framåt i livet av egen kraft så drog de mig envist framåt. De har alltid stått vid min sida. Nya vänner i form av L*2 har också visat sig vara guld värda, den ena med tough love och den andra med ett hjärta av guld när det gäller att ta med mig till sina vänner. Jag ska inte tappa tråden helt, men jag tyckte att det var viktigt att lyfta fram de vänner som stod kvar när de andra försvann.
Nu till det som kom ikapp mig. Jag umgicks väldigt nära med S när jag gick på högskolan, dock så slutade vi ganska tvärt umgås under tredje året på högskolan. Orsakerna spelar mindre roll, men jag kan i alla fall säga att jag blev sårad även om det nog aldrig var hennes avsikt. Det är flera år sedan jag förlät henne, inte för hennes skull, utan för min skull. Förra veckan hörde hon i alla fall av sig. Min första känsla blev en knut i magen. Jag läste meddelandet, lät det vara en stund och fick känna av lite vad jag ville göra med det. Det var våren 2009 när vi bröt, nu är det snart vår igen fast 2016. 7 år hade passerat och jag tänkte på hur jag själv hade förändrats sedan dess och tänkte att hon nog också gjort det. Så jag gav henne chansen och vi har skrivit fram och tillbaka sedan dess och jag uppskattar det.
I helgen så gjorde sig dock en av "vännerna" i gänget som övergav mig efter min separation av sig till mig. Vi var nästintill oskiljaktiga fram till den dagen då hon slutade vilja ses. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig ledsen när hon bara försvann ur mitt liv. Först var jag sårad, men det övergick till ilska och jag kan helt ärligt säga att jag i efterhand insett att jag kanske inte var så klarsynt när vi umgicks. Jag borde insett att en person som ständigt snackar skit bakom andra vänners ryggar förmodligen också gör det om mig när jag inte är med. Jag önskar bara att jag sett det tidigare, för då kanske jag inte blivit så överraskad. När hon skickade ett meddelande så hade jag en stund innan tänkt på henne. Jag satt i bilen med min älskade svåger, han kom in i mitt liv mitt i separationen och ställde direkt upp genom att hjälpa till med flytt och alltid låta mig vara med när han och syrran umgicks med hans vänner. På radion kommer Miriam Bryants låt "Allt jag behöver" och i refrängen sjunger vi båda med "Allt jag behöver nu, är att hitta en annan du, det kommer till och med bli lätt, du är så jävla inkomplett, så låt mig va" och jag nämnde för honom att jag tänkte på just den där "vännen" när jag hörde låten och han sa att han förstod varför. Senare på kvällen när meddelandet kom, så tänkte jag på låten igen och insåg hur lite jag ville ha tillbaka henne i mitt liv. Hur lite jag behöver henne i mitt liv. Så kort och gott så bestämde jag mig för att inte svara alls, det är mitt sätt att säga "låt mig va!". Vad hon ville? Tipsa mig om en inredningsdetalj som jag letade efter under tiden som sambo. Vad hon inte tänkte på? Att hon är borta i mitt liv och att jag sedan dess har flyttat till en annan lägenhet med andra möbler.
Så låt mig va!
Det är lite drygt tre år sedan jag senast skrev ett inlägg här, men det är väl aldrig för sent att börja igen? Mitt senaste inlägg handlade om saker som kommer ikapp, saker som överraskar och som väcker känslor. Jag har senaste veckan haft några sådana upplevelser. En del trevliga, en del otrevliga.
Jag har gått igenom ett helt liv sedan jag skrev sist. Jag har förändrats mycket och på samma gång inte alls. Jag kör fortfarande på samma avklipp i relationer med vänner när jag går in i ett nytt kapitel. Jag har förlorat 2 kompisgäng under den här tiden. Det första för att de inte kunde acceptera att jag inte kunde umgås med dem hela tiden under en hektiskt period med mycket jobb och som nybliven sambo med svårigheten att hinna med jobb, sambo, gamla vänner och nya vänner som tillkommit genom honom. Det andra gänget när jag och min sambo separerat och han träffat en ny. Det slet på mig, men jag och min före detta kommer överens, så det är ett mysterium för mig varför inte vissa av hans vänner och mina "vänner" inte kunde acceptera detta. Jag är den första att medge att det var fruktansvärt och att jag antagligen inte var så lätt att ha att göra med ibland, men jag behövde mina vänner som mest då och de stängde ute mig så jag var tvungen att inse att de bara var "vänner".
Som tur var så hade jag underbara J som tillsammans med min syster och hennes sambo höll mig precis över ytan när jag höll på att drunkna i sorgen. När jag inte orkade ta mig framåt i livet av egen kraft så drog de mig envist framåt. De har alltid stått vid min sida. Nya vänner i form av L*2 har också visat sig vara guld värda, den ena med tough love och den andra med ett hjärta av guld när det gäller att ta med mig till sina vänner. Jag ska inte tappa tråden helt, men jag tyckte att det var viktigt att lyfta fram de vänner som stod kvar när de andra försvann.
Nu till det som kom ikapp mig. Jag umgicks väldigt nära med S när jag gick på högskolan, dock så slutade vi ganska tvärt umgås under tredje året på högskolan. Orsakerna spelar mindre roll, men jag kan i alla fall säga att jag blev sårad även om det nog aldrig var hennes avsikt. Det är flera år sedan jag förlät henne, inte för hennes skull, utan för min skull. Förra veckan hörde hon i alla fall av sig. Min första känsla blev en knut i magen. Jag läste meddelandet, lät det vara en stund och fick känna av lite vad jag ville göra med det. Det var våren 2009 när vi bröt, nu är det snart vår igen fast 2016. 7 år hade passerat och jag tänkte på hur jag själv hade förändrats sedan dess och tänkte att hon nog också gjort det. Så jag gav henne chansen och vi har skrivit fram och tillbaka sedan dess och jag uppskattar det.
I helgen så gjorde sig dock en av "vännerna" i gänget som övergav mig efter min separation av sig till mig. Vi var nästintill oskiljaktiga fram till den dagen då hon slutade vilja ses. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig ledsen när hon bara försvann ur mitt liv. Först var jag sårad, men det övergick till ilska och jag kan helt ärligt säga att jag i efterhand insett att jag kanske inte var så klarsynt när vi umgicks. Jag borde insett att en person som ständigt snackar skit bakom andra vänners ryggar förmodligen också gör det om mig när jag inte är med. Jag önskar bara att jag sett det tidigare, för då kanske jag inte blivit så överraskad. När hon skickade ett meddelande så hade jag en stund innan tänkt på henne. Jag satt i bilen med min älskade svåger, han kom in i mitt liv mitt i separationen och ställde direkt upp genom att hjälpa till med flytt och alltid låta mig vara med när han och syrran umgicks med hans vänner. På radion kommer Miriam Bryants låt "Allt jag behöver" och i refrängen sjunger vi båda med "Allt jag behöver nu, är att hitta en annan du, det kommer till och med bli lätt, du är så jävla inkomplett, så låt mig va" och jag nämnde för honom att jag tänkte på just den där "vännen" när jag hörde låten och han sa att han förstod varför. Senare på kvällen när meddelandet kom, så tänkte jag på låten igen och insåg hur lite jag ville ha tillbaka henne i mitt liv. Hur lite jag behöver henne i mitt liv. Så kort och gott så bestämde jag mig för att inte svara alls, det är mitt sätt att säga "låt mig va!". Vad hon ville? Tipsa mig om en inredningsdetalj som jag letade efter under tiden som sambo. Vad hon inte tänkte på? Att hon är borta i mitt liv och att jag sedan dess har flyttat till en annan lägenhet med andra möbler.
Så låt mig va!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)