It starts in my toes

Vem kunde ana att det skulle bli du, du som med en enda kort, forskande blick kan läsa mina tankar, kan tala om för mig vad jag tänker, vad jag känner? Vem kunde någonsin tro att det skulle bli du? Lite läskigt på sitt vis, men samtidigt är det så skönt, att inte behöva tala om vad som pågår på insidan. Det läskiga är att det känns så naket, finns ingenstans att gömma sig.

Om du skulle fråga mig skulle jag aldrig erkänna hur ofta du har rätt. Jag tror faktiskt inte att du har en aning om hur rätt du har. Att ha dig som alltid vet hur man ska få mig att skratta när jag känner mig nere, som tar ner mig på jorden när jag svävar i det blå, som alltid står vid min sida och som lyssnar på mig även när du inte låtsas, det är så mycket mer värt än du anar.

Yrke: Detektiv

När jag var liten, eller ja, mindre i alla fall, mellanstadieålder, så hade jag och min bästis Emelie en period där vi inte kunde få nog av Fiona Kellys böcker om Deckargänget. Det var så illa att vi började samla på bilnummer, för det gjorde ju Peter i böckerna. Det resulterade i att jag och Emelie andades in massor av avgaser när vi stod vid vägen när alla åkte hem från jobbet.

Sedan tog vi det steget längre, vi startade vår egen deckarklubb, vi hette DT, alla bra detektivbyråer har ju en bra förkortning, det stod för DeckarTjejerna, fantasifullt, jag vet. Vi hade svåra inträdesprov för att inte vem som helst skulle kunna vara med, man var ju tvungen att vara duktig på att smyga, hålla hemlisar, spionera och vara väldigt smart, hur ska man annars kunna lösa brott? Vi hade bra genvägar så vi snabbast möjligt kunde ta oss fram i samhället med våra cyklar, dessa var så klart testade, man kan ju inte ta onödiga risker.

Vi hittade alla möjliga mysterier att lösa oavsett om de fanns eller inte. Vid ett tillfälle hittade vi ett ödehus, vi smög runt det först och gjorde anteckningar i våra block innan vi vågade oss in i trädgården, vi snokade runt där ganska länge och ett par gånger och samlade bevismaterial och ledtrådar. Men vid ett tillfälle så kom en av grannarna på oss och skällde ut oss ordentligt och hotade med att ringa våra föräldrar, vi blev så rädda att vi cyklade raka vägen hem till Emelie, slängde allt bevismaterial i soptunnan och gråtande erkände för hennes mamma vad vi hade gjort. Det satte lite spiken i kistan, DT var historia från den dagen.

När jag sedan började jobba med revision nästan 10 år senare så tänkte jag aldrig ens tanken att jag var tillbaka i samma bransch, för det är ju det det handlar om på något vis, att snoka runt och se om det finns fel, skillnaden är att det är i räkenskaper och att jag inte vill sätta dit någon, jag vill bara lösa mysteriet och se till att det blir rätt.

All of the thousand tears that she has cried, the all have dried, this womans got to rise!

Alla känslor kommer tillbaka, en tår rinner ner för höger kind, på vänster kind gör en annan tår sitt bästa för att komma ikapp. Tår efter tår... Till och med jag undrar varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för det. Men jag tror att jag måste. Det är lite som en fobi, enda sättet att komma över det är att hålla i spindeln, klappa ormen, bli instängd i en vrå...

Jag tror jag vet vad jag söker, den tydligaste orsaken är att jag söker svar, men det är djupare än så, jag vill släppa, inte glömma helt, men begrava långt in, längst in i minnets skrymslen. För att gå vidare helt så måste jag släppa det. Förlåten sedan länge, men ännu inte förstådd.

Jag tror det här är grunden till andra problem och man måste börja i rätt ände, det är rätt tid nu. Jag minns mormors broderade tavla med orden "lär dig livets stora gåta, lär dig älska, glömma och förlåta". Jag tror defintivt på att man ska älska och förlåta, men till att glömma är jag tveksam, för glömmer man en händelse, hur jobbig den än var, så glömmer man antagligen också det goda den fört med sig.

Robyn sjunger "it's a good thing tears never show in a pouring rain", men det finns inget regn i världen som döljer röda ögon eller gråtandets grimaserande ansikte. Men jag vill inte gråta mer över detta, jag vill vara starkare än så och möta med ett leende. Ge mig kraft att lyckas, snälla, hjälp mig!

Stämningsdödare

Jag har funderat lite, sitter just nu i en bil med 5 män, det hade kunnat vara hur kul som helst med massa prat och skratt. Det kunde varit så, men så är det inte. Varför? Jo, för att en person drar ner hela stämningen genom sin blotta närvaro, detta helt utan sin vetskap. Är det inte lite märkligt att en person kan ha den effekten när vi övriga normalt sett har så kul ihop? Ni sitter alla tysta för sig, försjunkna i sina egna tankar... Tur att det bara är ca 40 min kvar... Tur...