Alla känslor kommer tillbaka, en tår rinner ner för höger kind, på vänster kind gör en annan tår sitt bästa för att komma ikapp. Tår efter tår... Till och med jag undrar varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för det. Men jag tror att jag måste. Det är lite som en fobi, enda sättet att komma över det är att hålla i spindeln, klappa ormen, bli instängd i en vrå...
Jag tror jag vet vad jag söker, den tydligaste orsaken är att jag söker svar, men det är djupare än så, jag vill släppa, inte glömma helt, men begrava långt in, längst in i minnets skrymslen. För att gå vidare helt så måste jag släppa det. Förlåten sedan länge, men ännu inte förstådd.
Jag tror det här är grunden till andra problem och man måste börja i rätt ände, det är rätt tid nu. Jag minns mormors broderade tavla med orden "lär dig livets stora gåta, lär dig älska, glömma och förlåta". Jag tror defintivt på att man ska älska och förlåta, men till att glömma är jag tveksam, för glömmer man en händelse, hur jobbig den än var, så glömmer man antagligen också det goda den fört med sig.
Robyn sjunger "it's a good thing tears never show in a pouring rain", men det finns inget regn i världen som döljer röda ögon eller gråtandets grimaserande ansikte. Men jag vill inte gråta mer över detta, jag vill vara starkare än så och möta med ett leende. Ge mig kraft att lyckas, snälla, hjälp mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar