Yrke: Detektiv

När jag var liten, eller ja, mindre i alla fall, mellanstadieålder, så hade jag och min bästis Emelie en period där vi inte kunde få nog av Fiona Kellys böcker om Deckargänget. Det var så illa att vi började samla på bilnummer, för det gjorde ju Peter i böckerna. Det resulterade i att jag och Emelie andades in massor av avgaser när vi stod vid vägen när alla åkte hem från jobbet.

Sedan tog vi det steget längre, vi startade vår egen deckarklubb, vi hette DT, alla bra detektivbyråer har ju en bra förkortning, det stod för DeckarTjejerna, fantasifullt, jag vet. Vi hade svåra inträdesprov för att inte vem som helst skulle kunna vara med, man var ju tvungen att vara duktig på att smyga, hålla hemlisar, spionera och vara väldigt smart, hur ska man annars kunna lösa brott? Vi hade bra genvägar så vi snabbast möjligt kunde ta oss fram i samhället med våra cyklar, dessa var så klart testade, man kan ju inte ta onödiga risker.

Vi hittade alla möjliga mysterier att lösa oavsett om de fanns eller inte. Vid ett tillfälle hittade vi ett ödehus, vi smög runt det först och gjorde anteckningar i våra block innan vi vågade oss in i trädgården, vi snokade runt där ganska länge och ett par gånger och samlade bevismaterial och ledtrådar. Men vid ett tillfälle så kom en av grannarna på oss och skällde ut oss ordentligt och hotade med att ringa våra föräldrar, vi blev så rädda att vi cyklade raka vägen hem till Emelie, slängde allt bevismaterial i soptunnan och gråtande erkände för hennes mamma vad vi hade gjort. Det satte lite spiken i kistan, DT var historia från den dagen.

När jag sedan började jobba med revision nästan 10 år senare så tänkte jag aldrig ens tanken att jag var tillbaka i samma bransch, för det är ju det det handlar om på något vis, att snoka runt och se om det finns fel, skillnaden är att det är i räkenskaper och att jag inte vill sätta dit någon, jag vill bara lösa mysteriet och se till att det blir rätt.