Skäms på er!

Jag läste en artikel på Sveriges radios hemsida som gjorde mig minst sagt förbannad.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=6706167

 

Personer med hemtjänst har alltså i vissa kommuner rätt att välja bort att utlandsfödda personer kommer till dem som hemtjänst. Hur kan det vara möjligt 2017? Jag trodde någonstans att vi hade kommit längre, det verkar ha varit oerhört naivt av mig. Jag har läst diverse kommentarer om detta på direkt på Sveriges radios hemsida och på sociala medier och många försvarar det med att det beror på språkbarriärer. Men om det vore det som var problemet så skulle man inte diskriminera utlandsfödda som hel grupp utan dem som bryter. Det står faktiskt inte att man inte vill ha någon som inte kan svenska, det står att man inte vill ha någon som inte är svensk. Det är ändå stor skillnad på att ha svårt att förstå någon och bara inte vilja ha någon med ursprung i ett annat land. Jag kan ha viss förståelse för att man kan ha svårt att förstå invandrare ibland, men de flesta som jag kommit i kontakt med har varit väldigt bra på svenska och inte det minsta svåra att förstå. Och resterande försöker faktiskt lära sig och att komma ut i samhället och jobba är väl ett ypperligt tillfälle att lära sig på. Dessutom så kan det ibland vara extremt svårt att förstå exempelvis skåningar och de verkar ingen ha något problem med. Det är bara svepskäl i mina ögon.

 

Jag blir så förbannad på kommuner (och andra arbetsplatser) som accepterar denna rasism, för det är vad det handlar om. Någon av kommunerna anställde ju inte ens utlandsfödda för att de som köper hemtjänsten vägrar släppa in dem. Jag kan tycka lite att antingen så får du hemtjänst med de anställda som finns eller så får du det inte. Så länge det inte finns specifika allergier som kan göra klienterna sjuka så ser jag ingen anledning alls till att de ska kunna ställa ett sånt krav. Jag hoppas att de straffas för diskriminering, för så får man bara inte göra. Punkt.

Heja Australien

Jag läste just en riktigt bra nyhet! Jag får pushnotiser från Sveriges Radio om viktiga händelser och fick just upp en om detta:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6706515

Australien har beslutat om att man ska kunna dra in pass för dömda pedofiler för att de inte ska kunna åka utomlands och begå övergrepp. Heja Australien! De nya lagarna innebär att förbrytarna inte kan lämna Australien och att de inte får ha australienska pass.

Så himla bra att någon står upp emot den så kallade ”barnsexturismen” och tar aktiva beslut för att skydda barn även i andra länder. Ett steg framåt för mänskligheten. Jag hoppas innerligt att fler länder, däribland Sverige tar efter det.

Suck...

Jag är en person som uppskattar struktur, jag ser mig inte som en spontan person. Jag gillar inte när mitt schema rubbas för mycket. Ibland så är jag naturligtvis också nöjd över att saker försvinner eller tillkommer i mitt schema, men då mest antingen för att jag är för stressad för att hinna med eller för att jag har tomrum att fylla med meningsfulla saker. Men generellt sett så gillar jag när schemat flyter såsom jag lagt det.

 

Idag hade jag två möten innan och båda blev inställda för mig av olika anledningar. Just idag så har jag en väldigt lugn dag på jobbet så just idag hade de gärna fått vara där även om jag vet att inget av dem skulle tillföra något till mig personligen och jag bara skulle behöva lyssna på en massa prat som inte ens rör mig eller mitt arbete minsta lilla. Så idag är jag kluven. Jag har massor av tid, men samtidigt så känns det helt meningslöst att lyssna på massa prat som jag inte kunde bry mig mindre om.

 

I nuläget så ska vi fördela arbetsuppgifter på oss på min avdelning och detta har vi ältat i flera veckor utan att komma ens en aning framåt, först ska alla uppgifter kartläggas och sen ska det uppskattas hur lång tid allt tar, där är vi nu. Sen kommer det spännande med att fördela dem på alla personer. Jag kan för mitt liv inte begripa varför detta är en process som ska ta flera månader. I avdelningen så är vi tre mindre grupper, personligen så anser jag att det borde vara tämligen enkelt att fördela det inom respektive lilla grupp, men det har visat sig vara en öm punkt hos många. Som relativt ny på platsen så känner jag mig helt oförstående. Jag fattar att alla inte kan få exakt vad de vill ha, men om jag tittar till mig själv, så inser jag ju att jag kommer få en del saker som jag tycker är roligt och en del saker som jag inte tycker är roligt. Men det är väl bara att bita ihop och göra det man ska?

 

Det finns en del tråkiga bitar på alla arbetsplatser och de kommer fördelas på alla. Så länge man får arbeta i den roll man själv valt att ta anställning i så bör man ju knappast få arbetsuppgifter som man känner sig helt missnöjd med, jag menar, man har ju ändå valt sin arbetsplats och kan ju välja en annan om det passar en bättre.  Är det en generationsfråga? Jag är klart yngst, men min mentalitet är lite att jag väljer arbetsgivare efter vilken typ av jobb jag kan få och ser till att jag har uppgifter som jag anser är lagom utmanande och utvecklande och som jag gillar att göra. I mitt val när det gäller min nuvarande plats var det en av de viktigaste sakerna som avjorde att jag valde just den här tjänsten. Jag upplever att vissa av mina mer erfarna kollegor tycker att man ska vara tacksam att man har ett jobb och så är det med det. Jag är absolut tacksam att jag har ett jobb, men jag vet också vilka rättigheter jag har. Det ska bli väldigt intressant att se var och framför allt om detta når ett slut. Själv sitter jag mest som en åskådare, ganska så trygg i att jag kommer få jobba med det område jag vill, sen exakt vilka uppgifter det blir får jag se senare.

Härlig helg i somriga Bohuslän

Den här helgen har ju varit helt fantastisk! Fredagen bjöd på underbart väder, det firade jag med middag och bio inne, men vi hann sitta en stund på en parkbänk vid kanalen och njuta av kvällssolen mellan middagen och bion. Vi såg King Arthur, det var en ganska bra film, om än något mer fantasy än jag hade gissat från början. På vägen hem plockade vi upp mitt sällskaps lilla son på snart 2 år, väl bredvid mig i baksätet var han extremt skeptisk till mig och vägrade svara på tilltal över huvudtaget. Han brukar vara väldigt bra kompis med mig, men det är klart, när man gått och lagt sig för kvällen och blir uppryckt för att transporteras hem ett par timmar senare så är man inte på topphumör.

Lördagen spenderades ute vid havet, jag skulle till min optiker och hämta upp lite nya linser och eftersom optikern ligger precis vid havet så passade jag och syrran på att ta en promenad längs med vattnet. Vi passerade ett halvt zoo på vägen tror jag, ekorrar, rådjur, diverse fåglar och flera huggormar. För att inte tala om alla knott och fästingar. Jag borstade nog bort 7-8 stycken fästingar från mina ben. Men solen sken och jag kom hem med lite mer färg utan att vara särskilt röd.

Igår blev det träning, en tur till Ikea för att fixa en födelsedagspresent till Å som jag varit kompis med i 27 år vid det här laget. Vi lärde känna varandra när vi var 3 år och våra mammor var i samma mammagrupp med våra småsyskon. Då hade Å:s familj just flyttat in i vårt lilla samhälle. Sen så kunde jag med gott samvete kolla på TV resten av dagen medan tvättmaskinen gick och jag fixade lite matlådor. Det gjorde mig nästan inget att det regnade, då kändes det mer okej att stanna inne. Dock så var det en aning jobbigt när jag fick springa till bilen för att inte bli dränkt i störtskuren som kom lagom till att jag skulle åka till Ikea.

Beslutsångest och annan ångest

Alltså vissa dagar blir jag så trött på mig själv. Idag är en sån dag. Jag somnade ganska sent igår och hade bestämt mig för sovmorgon eftersom det ändå är så lite att göra på jobbet idag och jag har lite övertid att kompa ut. Men när jag sen väl står där så kan jag inte bestämma mig för vad jag ska ha på mig, så jag provar 3 olika klänningar och 4 toppar, jag bestämmer mig till slut för en topp och går och äter frukost. Efter frukosten så tycker jag att toppen lägger sig lite märkligt över bysten och tänker att en annan BH kanske är lösningen. Det slutar med att jag tar en femte topp och ger upp det där med att variera mig lite mer. Toppen jag till slut landade på hade jag även förra fredagen. Suck...


Vägningsdag idag, jag var lite lätt nervös kan jag säga. Jag har verkligen inte ätit som jag borde 6 av 7 dagar den här veckan. I tisdags var jag ändå ganska duktig, men resten av alla dagar har gått helt åt skogen. Men tur i oturen då är väl att jag utan att tänka på det har tagit nästan dubbelt så många aktivitetspoäng som jag behöver. Så det slutade med +0,1 kg, och det kan man ju lätt variera över ett dygn, så det ser jag inte ens som en ökning. Tur att jag rör på mig ordentligt när jag inte äter ordentligt.


Jag började ju med Viktväktarna i höstas, i mitten av september. Nu när det börjar bli väldigt vårfint ute så har jag märkt att man lättare får mer aktivitetspoäng, för man är mer benägen att gå ut och hitta på saker istället för att sitta hemma och glo på TV eller lägga pussel. Det är skönt att inte behöva anstränga sig lika mycket för att få ihop poängen, gymmet ca 3 dagar i veckan plus lite "gratis" rörelse däremellan.


Ikväll ska jag få min födelsedagspresent från F och P, det blir bio och middag på stan. Ser mycket fram emot det. Vi ska se King Arthur, trailern verkar bra, så jag håller tummarna för att den är det. Väldigt roligt att få en upplevelse i present som jag får göra tillsammans med dem.

Pest eller kolera

Jag hamnade i en debatt igår om terrorism och vad det beror på. En person menade på att det beror på obildning och att terrororganisationer som t ex IS bara finns för att det är i områden där folk har dålig utbildning. Jag försökte påpeka att det finns många som är väldigt väldutbildade i dessa länder där IS verkar och att såna organisationer ändå får fäste. Ämnet kom då in på att många starka ledare som haft förödande konsekvenser har visat sig vara tämligen intelligenta. Ett exempel som kom upp var Hitler, han avslutade förvisso inte sin utbildning, men han var duktig i grundskolan även om han aldrig tog sin examen från realskolan. Han visade ju på stor retorisk och strategisk kunskap. Jag tycker att det han gjorde och var orsaken till är fruktansvärt, men han och hans närmsta män var inga dumbommar i alla fall även om de fullständigt verkar sakna sympati för människor i allmänhet.


Då sitter en person i gänget och försvarar helt plötsligt Hitler med argumentet att om vi hade haft Hitler kvar så hade IS aldrig fått fäste. Ett väldigt intressant perspektiv må jag säga, intressant att våga sitta med främmande människor och försvara Hitler. Vi kanske inte hade haft IS, men vad fasen, det kan omöjligt vara bättre med en man som orsakade ett krig som totalt dödade 42 miljoner människor (källa: NE) och då är antalet döda i Kina inte ens inräknat eftersom det inte dokumenterats tillräckligt väl för att man ska kunna beräkna antalet. Hur skulle det kunna vara bättre? I min värld är enda skillnaden mellan dessa idioter att en såg till att hans hemska verk blev väl dokumenterat och utfördes till stor det strukturerat, men det är fortfarande ett val mellan pest eller kolera och inget av det är ett alternativ jag vill behöva uppleva om jag får välja. Det var längesen jag kom i kontakt med någon som öppet sympatiserade med Hitler, eller ens antyder något sådan. Jag blev faktiskt lite ställd.

Lovkänsla

Ni minns de där dagarna man hade när man var liten och sommarlovet närmade sig, lite sån känsla har jag idag. Man kan ju tro att det beror på att jag ska ha långledigt nu, men nejdå, jag jobbar klämdagen och imorgon ska jag roa mig med att städa bakom badkaret och rensa avlopp hemma. Så jag ska inte ens ha ledigt på min lediga torsdag. Men jag har ändå den där känslan.


Det beror antagligen på att det är så lugnt och avslappnat på kontoret. Många har slutat tidigare idag och man smittas av känslan som sprids från de som faktiskt ska vara lediga i fyra dagar. Men vi blir ett litet gäng här på fredag, några få från min avdelning, så jag tror att det kommer bli väldigt avslappnat och mysigt på fredag med.


Nu ska den lediga dagen firas in med att gå hem tidigt från jobbet för att gå till gymmet, sen har jag lovat min syster att vi ska ta en liten aw i solen.

Klädnoja och höjdare

Jag ska iväg på ett möte med några höjdare på samarbetspartners till min arbetsplats under eftermiddagen, av den anledningen stod jag i morse helt villrådig i klädval. Jag provade 2 olika toppar och 5 olika kavajer och valet föll till slut på en vit topp med lite spets upptill och smaragdgrön kavaj. I vår matsal på jobbet arbetar en kille som inte riktigt har alla hästar hemma, men han är så himla gullig och överöser oss alltid med komplimanger. Just idag kommenterade han min fina kavaj, det känns ju himla fint med tanke på att jag valde så noggrant i morse.


Jag ska presentera ett bokslut tillsammans med en kollega och hon är rutinerad i detta, men för mig är det ju första gången på den här arbetsplatsen, så lite spänt är det allt. Och jag vet knappt vad jag ska säga, men hon har lovat att hålla i det mesta så att jag kan få se hur det går till. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte var nervös.

Matkaos

Den här helgen har det verkligen varit kaos vad gäller ätandet, så pass att jag liksom ställt in mig nu på att den här veckan kommer gå åt skogen på vågen. Jag är 4 dagar in på min vecka och har inte ätit rätt en endaste dag. Nu jobbar jag med att undvika fällan "jag har ju redan förstört den här veckan så jag kan lika gärna fortsätta". Men som tur är så kommer jag inte ha möjlighet att äta massa onyttigt idag på grund av massa aktiviteter hela vägen fram till 20:30 idag. Ibland är det en fördel med ett ordentligt späckat schema. Men jag är lite lätt orolig för vad vågen ska säga på fredag. Så nu gäller det bara att hitta viljan för att göra rätt saker resten av veckan.

Minus på vågen och noll koll på poäng

Fredag och helt omöjligt att köra poängräkning idag. Först avtackning av en kollega med lite paj på förmiddagen och garanterat på eftermiddagen med eftersom det fanns gott om paj för vår lilla grupp och dessutom specialgjord till mig. Ikväll vankas det god mat på restaurang med tillhörande dryck, cava om jag får välja. Jag ska dock åtminstone försöka välja fisk eller kyckling som i alla fall är lite färre poäng. Men vågen landade i alla fall på minus 0,7 efter en väldigt vinglig vecka med mat ute och godis hemma. Så jag är ändå sjukt nöjd med det. Jag ser fram emot en ny vecka med lite bättre koll, idag är så klart borträknat från det. Jag tänker att såna här veckor är bra träning för sen när man ska klara sig utan viktväktarna någon gång i framtiden.

 

Extremt lugn dag på jobbet idag, lite skönt en fredag och jag tänker dessutom gå tidigare. Håller fortfarande tummarna för att det ska komma lite sol så att vi kan sitta ute och äta ikväll. Jag plockade ändå fram en sommarklänning i småblommigt rosa och lila. Härlig känsla när man äntligen kan plocka fram allt sånt.

 

I helgen vankas det cruising, jag ska inte vara med i cruisingen, men när det ändå händer på hemmaplan så är det lite roligt att gå ut och delta i folkfesten. I stort sett hela stan verkar ta sig ut, oavsett om man gillar bilar eller inte. Själv tillhör jag den senare kategorin som ser en bil enbart som ett transportmedel och värderar rumpvärme och möjligheten att koppla in spotify högst. Min pappa är ganska missnöjd med mitt obefintliga bilintresse, han är ju själv gammal mekaniker och vi befinner oss verkligen på helt olika plan när det gäller bilar.

Oväntad tvärvändning

Ibland är livet så orättvist, en person i min närhet blev igår dumpad hastigt och olustigt. Som att rycka undan mattan under fötterna. Jag vet såväl känslan och jag vet hur lite jag kan göra för att hjälpa den här personen. Känslan som landar i mig en känsla av hopplöshet, det finns ju inget alls som jag kan göra åt det. När man känner att det enda man kan göra är att lyssna och trösta så känner man sig lätt hjälplös.

Eftersom jag själv varit i exakt samma sits så kan jag förstå att personen vänder sig till mig, för jag är nog den enda i närheten som kan föreställa mig hur känslan når ut i varenda liten cell i kroppen och den fysiska smärtan som blandas med chocken och hur man ibland nästan glömmer att det hänt eller tror att man ska vakna upp ur en hemsk mardröm för att det så känns overkligt. Den bubblan man går omkring i där ingenting från omvärlden riktigt når fram och hur man känner sig fången i sina egna tankar och känslor. Jag som tror på andlighet har i alla fall bett de bekanta jag har på ”andra sidan” att skänka styrka och lugn, så får jag hålla tummarna för att det åtminstone hjälper.

40 är det nya 20?

Ni vet när man hör någon pigg 40-åring säga att 40 är det nya 20. Jag är 30, om 40 är det nya 20 så betyder det att jag är 10? Jag måste få protestera mot detta. Jag minns när min farmor fyllde 50, jag har en väldigt ”ung” farmor. Jag minns också att hon såg exakt likadan ut som hon gör idag, möjligen att hon har fått några rynkor mer och så har hon slutat färga håret. Men hon var tant redan då. Min mormor är 12 år äldre och jag kunde svära på att de var i samma ålder när jag var liten. Till och med idag när jag tittar tillbaka så ser jag att min farmor var tant redan vid 50. Jag frågade mamma om detta, min mamma är 55 och alltså 5 år äldre. Mamma berättade att farmor alltid varit tant, så länge hon känt pappa, det skulle innebära att hon började bli tant någonstans runt 40 ungefär. Hon blev förvisso mormor redan i den vevan, men när jag tittar på kvinnor i samma ålder idag så är det ju ett fåtal som skulle börja se ut som den klassiska bilden av en mormor redan vid 40-årsåldern.

Men samhällets ständiga hets på ungdom och medelålders människors strävan efter att vara 20 upplever jag som lite patetisk ärligt talat. Varför skulle man vilja vara 20 igen? Minns folk inte hur det var? När jag var 20 var jag student, hade nästan inga pengar att röra mig på och jag bodde hemma. Så jag var beroende av mina föräldrar. Jag kunde vara ute och festa mitt i veckan och hade förvisso väldigt kul, men jag känner mig väldigt säker på att mitt liv är mer meningsfullt nu. Jag kände aldrig att någon tog mig på allvar då, men idag lyssnar folk när man pratar och förstår att man faktiskt kan ett och annat. Jag klarar mig själv och är inte beroende av någon annan. Jag bor i min egen lägenhet och kan göra som jag vill. Jag har betald semester istället för att sommarjobba hela sommaren och jobba extra varenda helg och röd dag som fanns under året. Nej, jag har det sannerligen mer behagligt nu som 30-åring är jag hade som 20-åring. Och jag har ett annat lugn i mig själv, då var jag ständigt orolig för vad andra tyckte och tänkte och kunde få panik om jag trodde att någon snackade skit bakom min rygg. Numera vet jag att folk snackar skit, för det kommer folk alltid göra, men vad spelar det för roll, det ligger i deras osäkerhet, inte min. Då vågade jag inte sitta på en stol utan att hålla in magen och sätta benen i kors så ingen trodde att jag hade tjocka lår eller valkar på magen. Jag väger nästan 20 kg mer nu än jag gjorde då, men jag känner mig ändå mer okej med det nu än jag gjorde med min vikt då. Jag är förvisso med i Viktväktarna för att få ett mer hälsosamt leverne och få en bättre fysik och komma tillbaka till en normal vikt, men jag skäms ändå mindre för min kropp nu än jag gjorde då. Varför i hela fridens namn skulle jag längta tillbaka till den perioden?


Vad är det för fel på att vara 40 eller 50 eller någon annan ålder för den delen? Jag ser inget fel alls i det. Är det inte bättre att man omvärderar bilden på hur samhället ser på åldern? För mina föräldrar är bra mycket piggare vid 55 än jag upplever att mina farföräldrar var vid samma ålder. Det råder en annan medvetenhet kring kost och träning och en vilja att hålla sig i form som jag inte kan minnas att farmor och farfar någonsin har haft. Jag tycker gott att man kan bära sin ålder med stolthet och åldras med värdighet. Men för den sakens skull så betyder ju inte åldrandet att man per definition blir gammal i själ och sinne. Jag hoppas innerligt att jag blir som min mamma, hon skäms inte det minsta för sin ålder, hon står för vem hon är i alla lägen och har inga problem med att hon blir äldre. Hon har inget behov av att vara yngre än hon är och skulle aldrig ens komma på tanken att försöka.

Vem ska jag tro på?

Jag kom i kontakt med en kille på nätet och vi kom i på ämnet religion och jag frågade honom om han var religiös och han svarade då ”Jag är akademiker, så jag är inte religiös”. Det visade sig att han dessutom arbetar som lärare inom SO-ämnen, bland vilka vi finner just religion. Han kallar sig själv Darwinist och menar på att man måste vara källkritisk och bara kan förlita sig på historia och inte på påhittade verk såsom Bibeln, Koranen eller någon annan religiös skrift.

 

Någonstans här började jag tycka att han var väldigt trångsynt och jag påpekade då att präster också är akademiker, något han avfärdade med att tycka att teologi inte riktigt var ett akademiskt ämne. Jag kan bli så trött på människor som gömmer sig bakom källkritik när det gäller historia, den mesta historian är skriven av vinnarna och hur opartiska har de egentligen lyckats hålla sig i sin dokumentation? Dessutom så skrevs den i stort sett enbart av män. Så en stor del av vår historia är rimligen förskönad. Att dessutom förkasta någons tro med fakta för att forskning visar att det är si eller så när ingen kan bevisa vare sig att det finns en högre makt eller inte. För några hundra år sedan sa de klokaste att jorden var platt, nu skrattar vi gott åt detta och tycker att det är självklart att den är rund. Nu tror vi på evolutionsteorin, vad är det som säger att forskningen inte går framåt och hittar en annan förklaring och att framtidens människor kommer skratta gott åt oss som trodde på att människan kom från apan.

 

Jag tror att man ska akta sig för att förkasta någons tro, för vad spelar det för roll att jag tror på andlighet, att min vän P tror på Gud och att min vän T tror på Allah? Vi kan väl alla umgås som vänner ändå och tro på forskning också. Varför måste vissa människor leva i ett samhälle med bara svart eller vitt, din sanning eller min sanning, för det kan ju omöjligt vara en mix av dem. Jag kommer varje dag i mitt liv stå upp för allas rätt att tro på olika saker, han får gärna tro på evolutionsteorin och att det inte finns någon Gud. Men att förakta de som tror annorlunda, det är att gå över gränsen. Att han dessutom är religionslärare i grundskolan tycker jag är lite skrämmande, vem kan lära ut religion utan förståelse för andras tro på ett bra sätt för ungdomar?

Skratt, poliser och fredag

Hade en riktig myskväll med min gamla kollega igår, så underbart. God mat och hysteriska skratt. Hamnade dock mitt i någon sorts plispådrag på vägen hem och förstod inte alls vad som hände när det helt plötsligt kom 8 poliser springande, 2 polishästar och 2 polisbussar. Sen sprang de runt området där jag stod och väntade på bussen till synes planlöst en stund. Men det kändes ju väldigt tryggt att stå där och vänta på kvällskvisten med alla dessa poliser runtom.


Äntligen fredag! Kommer fira in detta med ett besök hos optikern efter jobbet, ska testa en ny som jag hoppas är bättre än tidigare. Har hört massa gott om henne, så jag ser nästan fram emot detta. Sen blir det soffan resten av kvällen tills sängen kallar. Somnade vid midnatt och vaknade en hel timme innan klockan, var lagom nöjd när jag insåg att den var halv sex. Men det var ju lika bra att gå upp och börja jobba. Ibland är det riktigt bra med flextid.

Oh crappy day

Under dagar med stress så är i jag lite mindre tålig för andras humör. Igår var en sådan dag. Efter en megalång arbetsdag på tisdagen och en tidig morgon igår så var mitt humör knappt i kontroll. Jag fick kämpa för att hålla inne vissa känslor. Jag fick skäll för något jag inte alls kunde rå för och jag fick kritik för att jag inte hållit en deadline som jag inte ens visste att det var en deadline på. Där någonstans efter en orättvis utskällning brast det för mig, jag kunde till slut inte hålla inne tårarna som brände bakom ögonlocken, så jag låste in mig på toaletten några minuter för att få vara ifred och få landa lite. Hela dagen stressade jag runt och försökte vara till lags och göra alla nöjda men ingen tycktes vara nöjd någonstans. Ibland kan man slita allt vad man orkar, men man räcker ändå inte till, det spelar liksom ingen roll vad man gör såna dagar.  

 

Det var så underbart att få lämna kontoret på kvällskvisten och få ringa till mamma och få lite sympati. Det finns ingen som kan lyssna och förstå som mamma, hon är världsbäst! Idag är redan en bättre dag, lite mindre stress om än fortsatt mycket att göra. Alla är lite trevligare och jag ser fram emot Pinchos med en kompis ikväll. Har inte sett henne på ett par månader, så det ska bli så roligt att träffa henne. Vi har jobbat ihop tidigare och dagar liknande den igår brukade vi nynna på Oh happy day, fast med en egenskriven refräng Oh crappy day. Hon var min bundsförvant i alla väder på jobbet tidigare, vi kämpade på i vått och torrt tillsammans och hjälptes åt och skrattade och grät tillsammans, en riktig jobb-bff. 

Med bristande tålamod

Körde en sån där härlig 12-timmars arbetsdag igår. Det allra sista jag skulle göra var bara att stämma av så att alla konton jag gått igenom i mitt bokslut stämde och så hade det vips dykt upp 2 nya konton och ett annat hade fått en härlig liten på någon miljon. Klockan var 20 och jag var ensam kvar med en person från en annan avdelning som inte kunde hjälpa. Med deadline nu på morgonen så höll jag på att börja gråta. Men det var ju bara att packa ihop och gå hem.


Väl hemma möttes jag av en lapp från byggarna att allt på balkongen skulle plockas undan för påföljande dag och att vi skulle få information om när det fick ställas ut igen. Jag kan väl säga att mitt tålamod innan dess var på bristningen. För drygt en vecka sedan fick jag klartecken till att ställa fram allt på balkongen och planterade mina blommor och packade upp utemöblerna. Då sa de att jag vid ett tillfälle skulle behöva plocka in det för en dag. Men nu var beskedet att nu och så får vi se när jag får ta ut det. Jag var så arg när jag höll på att släpa in allt i vardagsrummet som nu är helt överfullt av saker att jag halv nio ringde till ansvarig och gav tydliga besked om att dagen innan allt ska vara borta är för kort tid och att jag inte kan förväntas ha allt inne hur länge som helst eftersom han gett besked om 1 dag. Svaret nu var att det kan bli några tillfällen. Det var verkligen fel dag att komma med den lappen till mig, men han fick lova att återkomma idag med besked om när jag kan ställa ut möblerna igen. Tänk om jag varit bortrest, vad skulle de då göra? Jag blir så trött på vissa människor, en målare är ju inte spontant inbokad med en dags varsel för att måla runt fönster och dörrar på 2 hyreshus. Nu har jag gnällt färdigt över detta.


Var på plats på kontoret kl 7 igen idag, det är ju en vansinnig tur att man har så nära till jobbet vid sådana här tillfällen. Och 8:20 var alla mina problem lösta tack vare 2 helt fantastiska kollegor. Tack gode gud för det, för det ska rapporteras idag. När jag låg i min säng och försökte lyssna på en ljudbok för att skingra tankarna så kunde jag ändå bara tänka på de där förbannade skuldkontona som inte stämde. Jag lyssnade inte ens på boken.


Kan ju säga att jag är lagom trött nu och ser redan fram emot läggdags ikväll. Men jag är så mycket lugnare i alla fall. Nu är det dags att ta tag i nästa bokslut. Hoppas på bättre tur där och gläds åt att det i alla fall är ett mycket mindre bolag. Även om jag jobbar mycket så är det ett fasligt spring till datorn, så att jag inte hinner träna på samma sätt gör inte så mycket, för stegen får jag ihop ändå. Men däremot så grämer det mig lite att jag missade kören igår. Såg så fram emot lite mer av You're the voice, men jag fick nynna lite på kontoret istället igår.

Igenkänning

Hörde just en diskussion om Vårruset. Någon frågade sina kompisar om de skulle springa och fick ett bestämt nej till svar, svaret kom från en överviktig person. Första personen föreslog då att man kunde gå istället om man inte ville springa och den överviktiga personen svarar att det är onödigt att röra på sig. En del av mig ville bara säga att hen borde röra på sig. En del av mig ville krama personen och säga att jag kände igen mig i skräcken att motionera när andra kan se mig.


Jag är tjejen som aldrig går på pass på gymmet, jag är på gymmet och kör kondition och styrka tillsammans med mamma. För om jag går på pass så blir det så uppenbart om man inte klara hänga med i det de andra gör och så står det någon instruktör och hurtigt ska peppa med ord om att jag visst klarar det, ännu större förnedring. Jag vet ju redan att jag "fuskar" och gör det lättare för att jag inte orkar samma som alla andra utan att någon annan påtalar det. Men ute på gymmet så är det ingen som vet om jag tänkte springa på hastigheten 8 km/h eller 14 km/h. Det är ingen som vet om jag tänkte göra 3x10 repetitioner på maskinen eller 4x10. Det är inte heller någon som räknar. Möjligen bara mamma, men mamma älskar ju mig och tycker att jag är bäst ändå. Så i hennes ögon så är jag alltid bra när jag tränar. Jag är ju bra som tränar, men om jag orkar 5 eller 10 armhävningar är ju inte så viktigt, för jag kommer ju orka fler sen, när jag tränat mer. Det är ju just det man gör, tränar för att bli bättre.

Tinder

Fick en fråga från en läsare som undrade över tinder. Så jag tänkte att jag skulle berätta lite om min upplevelse. Jag var extremt skeptisk till tinder när jag blev singel. Det kändes så brutalt att bara gilla eller ogilla någon baserat på bilder. Men man vänjer sig och sen efter ett tag inser man att det ligger lite mer bakom valet ändå. Tinder funkar som så att du först ställer in vad man söker, inom vilket åldersintervall och hur långt bort personen i fråga får vara som längst. Sen får man upp en bild på en person som matchar detta. Då har man 4 alternativ. Man kan antingen dra bilden åt vänster, då ogillar man personen eller så kan man dra bilden åt höger, då gillar man personen. Men man kan också dra bilden uppåt eller superlikea som det kallas. Sista alternativet är att man klickar på bilden, då kommer man in på personens profil och kan se alla bilder och läsa en eventuell profiltext. Om jag gillar en kille och han gillar mig så får vi en matchning och kan skriva till varandra. Om jag har superlikeat någon så kan han se det. Om jag ogillar någon som kan han aldrig se det. Ganska enkel process.

Det finns en massa regler som man som utestående inte riktigt förstår sig på. En kompis till mig hjälpte mig till en början. Innan jag fortsätter så vill jag bara säga att jag inte håller med om allt i detta stycke, men vissa saker kan jag förstå och håller med om. Första saken jag la märke till var att det stod siffror på nästan varje killes sida. Det tog mig ett tag att lista ut att det var alla killars längd. Denna information är extremt viktig för många och rådet jag fick var att inte gilla en kille som inte skrivit ut sin längd. Andra saken jag lärde mig var att en kille som bara har en bild ska man swipa vänster på. Har han bara lyckats ta en bild på sig själv så ser han nog inte så bra ut. Killar som bara lägger ut bilder på sina kroppar eller som alltid börjar med att kommentera utseendet på mig utan att ens säga hej brukar efter ett tag visa tydligt att de är ute efter något tillfälligt, kanske bara för en kväll.

Så nu till mina personliga åsikter. Jag har även en annan dejtingsida, där kan vem som helst kontakta en och det är ett problem. Någon som aldrig provat att nätdejta kan nog inte föreställa sig vilka sjuka förslag man kan få från vissa killar/gubbar. Det finns män som kallar en för slyna för att man inte tror på ett singelliv helt utan sex och att man försvarar tjejers rätt till sina kroppar och sin lust, sen att de ligger med allt och alla är helt okej. Det finns killar som skriver på vilka sätt de vill använda min kropp. Det finns killar som friar över nätet utan att ens ha fått ett hej tillbaka och så finns det de som i min värld är de allra mest respektlösa och jobbiga, de som inte kan ta ett nej. Jag har satt min övre gräns på 35 år, den äldsta dom skrivit till mig var över 90 år, de vanligaste är män som är lika gamla som min pappa. Jag kan absolut förstå vad en man mellan 50-60 kan tycka är attraktivt med en tjej på 25-30 år, men vad fasen tror de att en ung tjej ska med dem till? Det kan jag inte för mitt liv begripa. Jag är uppfostrad med att man alltid ska svara på tilltal och jag gjorde också alltid det, till en början... Men när män blir arga, hotfulla och inte kan acceptera ett nej så blir jag faktiskt riktigt arg. Jag förstår varför Sverige har problem med våldtäkter, jag förstår. Inte hur man kan göra det, verkligen inte! Men när det uppenbarligen finns så många män som inte kan acceptera ett nej så kan jag mycket väl begripa att det händer. För om de inte kan ta ett nej i fråga om en dejt så är steget inte så långt till att inte kunna ta ett nej i fråga om sex. En annan kompis gick nyligen med på samma dejtingsida, efter ett par timmar hade hon lärt sig hur man blockerar påträngande män, några timmar! Hon frågade mig om jag har några blockerade och jag skickade henne hela listan, vi kan väl säga så här, hon var i chock över listans längd.

Här har tinder en fördel. Om jag inte har gillat en kille så kan han inte kontakta mig. Jag kan naturligtvis råka gilla ett och annat drägg där med, men jag utesluter många genom att de inte ens kan nå mig från första början. Jag har dock ett system där. Jag gillar aldrig någon som inte har skrivit något alls i sin profil, jag gillar ingen som har en bild på sig och någon annan tjej (det finns till och med killar som har sin bröllopsbild som profilbild på tinder). Jag gillar inte heller någon som ser tinder som sin utvikningsplattform eller som man inte kan se ögonen på. Jag tror att atttraltion är extremt viktigt i ett förhållande, så klart att insidan är viktigast. Men jag tror att det tyvärr funkar så att utsidan ger insidan en chans. När jag matchat med någon så brukar jag skriva lite med honom och först sen bestämma om jag vill träffa honom eller inte. Då hinner man ändå skapa sig en uppfattningen, om än liten, om vad det är för kille. Så klart att jag har blivit avtrubbad av detta och jag avgör numera på någon sekund om jag tror att kille är värd att kolla mer på. Jag vet inte om det funkar eller ej eftersom jag inte hittat min drömprins än. Men jag har inte gett upp hoppet och jag slipper många idioter i min jakt på kärleken.

Sommarkänsla

Vilken dag, träning, biltvätt och balkonghäng. Har njutit så av den här dagen, okej, träningspasset var i ärlighetens namn inte alls någon njutning, men jag njöt när den var klar. Mådde så dåligt igår, tack vare det gick jag och la mig tidigt, det resulterade i att jag vaknade tidigt idag och kunde vara på gymmet innan allt folk kom. Jag brukar träna med mamma, det är mysigt med lite kvalitetstid och att kunna prata av sig medan man tränar. Efter det lämnade jag in bilen på handtvätt medan jag kunde sitta i solen och njuta.

Som alla blekhyade människor så fick jag dock ge upp att vara ute efter ett par timmar för att slippa anta en alltför rosa hudton. Jag kan fortfarande inte förstå att jag blev brunett, ned det pigment jag har skulle rödhårig vara mer rimligt. Nu ligger jag helt utslagen insidan och undrar hur tidigt det är okej att gå och lägga sig på en lördag 😉

Trött, tröttare, Frida...

Jag är i stort sett alltid väldigt glad när det är fredag och dags för helg. Inte för att jag inte gillar mitt jobb, tvärtom, jag tycker väldigt bra om mitt jobb. Men det är ändå skönt att få två dagar ledigt för avkoppling och egentid. Men idag är jag inte bara glad att det är fredag, jag är helt överlycklig. Jag hade en fantastisk kväll med före detta kollegor igår kväll, det blev lite cava och mat ute. Hemma igen vid 10, fick en snabbvisit av lillasyster som behövde kläder till en fest. Var i säng och hade släckt före 23. Så jag tänkte ändå att jag skulle hinna få drygt 7 timmars sömn. Men tji fick jag… Började få lite smått ont i magen innan jag gick och la mig och sen så tilltog dem och störde mig hela natten, mellan 3 och 4 låg jag vaken i en hel timme och övrig tid har jag vridit och vänt på mig. Gissar på att effektiv sovtid blev 4-5 timmar. Vaknade upp som ett vrak och hade fortfarande ont i magen.

Första reflektionen var om jag kunde fått i mig gluten på restaurangen, vissa ställen är ju inte jättebra på det där och förstår inte vikten av hantera glutenfri mat helt med rena verktyg utan kan lätt använda samma stekspade eller stekpanna. Men det brukar gå över efter ett par timmar, nu är det ju ändå 13 timmar sedan jag kände första molandet, så det är uteslutet. Så just nu längtar jag nästan ihjäl mig efter att få gå hem och vila. Ställde till och med in dagens tinder-dejt, får träffa honom nästa vecka istället. Ingen idé att gå dit och vara trött och tråkig, känner att det är bättre att vara ärlig och säga som det är och skjuta på det och som tur var så var han fullt förstående för det. Vägning också idag, +0,1 kg. Inte jättekul, men lite väntat att jag skulle ligga kvar. Så nu blir det ny vecka nya tag. Fördelen med magont, jag är i alla fall inte sugen på att äta något, så jag lär inte ta av veckobonuspoängen idag i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Jag ska ju till Pinchos och äta tapas på torsdag, så det är lika bra att spara poäng till det.

Den dyrbara tiden

Tid, denna vara som vi har så ont om i detta land. Ibland det mest dyrbara. Ändå så är vi så slösaktiga med just detta och framför allt slösaktiga med andras tid. Jag är en tidspessimist, jag är ofta ute i för god tid för att jag är så rädd att någon ska behöva vänta på mig och för att den personen ska känna att jag slösar dennes tid. Det innebär att jag ofta är först på plats när jag ska möta någon. Men det innebär också att jag kan bli vansinnigt frustrerad när andra slösar med min tid. Jag förstår att andra kan se det som att jag slösar min tid när jag är några minuter tidig. Men jag är ju så mån om att inte slösa deras att jag hellre slösar på min egen. Tid är något man borde visa respekt för, sin egen tid också, men framför allt andras. Kan man inte visa andra den respekten att man kommer i tid när man bokat eller höra av sig och förvarna att man är sen? Det kan inte vara så svårt.

Alkohol och förbränning

Jag dricker inte alkohol så ofta, i perioder blir det naturligtvis mer om det är mycket fester och dylikt. Men denna våren har det varit väldigt lugnt på den fronten. Inte ens på min egen 30-årsfest blev det mer än ett par glas. Men i fredags var jag i alla fall på afterwork och drack där en del prosecco. Jag räknade noga vad jag drack och förde in det i appen för poängräkning och har trots att jag har halva min veckobonus kvar på känn att jag inte gått ner denna vecka. Jag har förvisso två dagar kvar till vägning, men jag smygvägde mig i morse just av denna anledning. På fem dagar har jag inte gått ner ett hekto.

 

Det ska tilläggas att jag fastnade på denna vikt länge i höstas och är väldigt osugen att fastna på samma nivå igen. Då låg jag och pendlade ett halvkilo upp och ner just här. Imorgon vankas det aw igen och jag vet att det kommer serveras prosecco eller cava. Vännerna som jag ska ut med ordnar alltid sånt när det är dags. Så nu står jag i en knivig sits där jag ska bestämma om jag ska dricka eller ej och om jag gör det så måste jag se till att begränsa mig på något sätt. Det är klart att jag måste få unna mig också och om man dricker alkohol kanske ett tillfälle per månad i vanliga fall så kanske man kan unna sig två dagar den här veckan och helt enkelt leva med jag inte går ner denna veckan.

 

För att stilla nyfikenheten så googlade jag på detta och fick upp en artikel från Viktväktarna där det står att alkohol hämmar fettförbränningen eftersom levern jobbar så hårt på att förbränna alkoholen istället. Men jag kan inte låta bli att undra hur länge det kan påverka. Jag menar, det är ju ändå onsdag idag och jag drack i fredags, kan det verkligen fortfarande påverka? Ju mer jag läser på om det, desto mer ovärt känns det ju att dricka någon alkohol alls, det är ju ändå inte så gott att jag inte kan klara mig utan det.

Här är artikeln: http://viktvaktarna.se/util/art/index_art.aspx?tabnum=1&art_id=9201648&sc=3030

 

1 maj-ledigt och Minion non-impossible

Helgen bestod av att ta ikapp en massa som väntat, Städning på lördagen, många fler aktivitetspoäng än jag kunde anat, kan ju hoppas på att det får mig lite mer motiverad att städa oftare hemma. Har dock hört att ett hem med dammråttor är ett tecken på att den som bor där har roligare saker för sig än att städa. Men det är ju så mycket trevligare med ett dammfritt hem, speciellt för en allergiker som mig. På söndagen fick jag tränat och till slut lagt klart det där pusslet som jag kämpat med i ett par veckor nu. Jag kommer inte sakna det och är inte så sugen på att se minioner någonstans på ett bra tag.

 

Igår gjorde jag vårfint på balkongen. Jag vet att den är helt intäkt av byggställningar, men några solstrålar letar sig in mellan ställningsgolven och jag hoppas innerligt att mina blommor ska överleva det. Packade upp utemöblerna och planterade mängder av blommor och diverse grönsaker. Så nu hoppas jag på utdelning, det är lite osäkert när man odlar sånt på en balkong, vissa behöver ju mer värme eller större utrymme, men om man inte gör ett försök så vet man ju inte. Det jag är mest spänd på i år är majsen, känns tveksamt till att den ska klara sig i en liten kruka, men det är ju bara att hålla tummarna och vattna lite förstås.