Igenkänning

Hörde just en diskussion om Vårruset. Någon frågade sina kompisar om de skulle springa och fick ett bestämt nej till svar, svaret kom från en överviktig person. Första personen föreslog då att man kunde gå istället om man inte ville springa och den överviktiga personen svarar att det är onödigt att röra på sig. En del av mig ville bara säga att hen borde röra på sig. En del av mig ville krama personen och säga att jag kände igen mig i skräcken att motionera när andra kan se mig.


Jag är tjejen som aldrig går på pass på gymmet, jag är på gymmet och kör kondition och styrka tillsammans med mamma. För om jag går på pass så blir det så uppenbart om man inte klara hänga med i det de andra gör och så står det någon instruktör och hurtigt ska peppa med ord om att jag visst klarar det, ännu större förnedring. Jag vet ju redan att jag "fuskar" och gör det lättare för att jag inte orkar samma som alla andra utan att någon annan påtalar det. Men ute på gymmet så är det ingen som vet om jag tänkte springa på hastigheten 8 km/h eller 14 km/h. Det är ingen som vet om jag tänkte göra 3x10 repetitioner på maskinen eller 4x10. Det är inte heller någon som räknar. Möjligen bara mamma, men mamma älskar ju mig och tycker att jag är bäst ändå. Så i hennes ögon så är jag alltid bra när jag tränar. Jag är ju bra som tränar, men om jag orkar 5 eller 10 armhävningar är ju inte så viktigt, för jag kommer ju orka fler sen, när jag tränat mer. Det är ju just det man gör, tränar för att bli bättre.