Grease 2

När jag var liten, kanske 7 år så stoppade pappa in en VHS i videon hemma och sa att han trodde jag skulle gilla filmen. Filmen hette Grease. När jag sett den och fullkomligt älskade den så gjorde han samma sak med Grease 2 och jag älskade den filmen om möjligt ännu mer. Jag har sett första filmen många gånger, men jag har sett andra filmen hur många gånger som helst. Jag har den på dvd och jag har soundtracket på cd. Jag lyssnar på skivan nästan varje gång jag kör bil, så några gånger i veckan. Filmen har jag kanske sett 100 gånger. Men jag tröttnar aldrig.

Förr var min favoritlåt Score tonight, då var jag helt omedveten av innebörden och älskade bara dansen på bowlingbanan. Låten cool rider fick mig att drömma om att jag en dag skulle bli lika cool som Stephanie och en dag träffa en kille som Michael. Det fanns någon funktion på videon där man kunde ställa in att den automatiskt började spola tillbaka ett visst antal minuter när man nådde en viss punkt. Detta gjordes vid båda dessa låtar så jag kunde kolla på dem om och om igen. Nu sitter jag här en lördagkväll så många år senare och kollar på filmen ännu en gång fast jag kan nästan varenda replik och drömmen om att hitta min Michael kvarstår.

Fredagsfeeling

Vägningsdag idag, läskigt värre. Jag tycker alltid att det är nervöst inför vägning. Jag visste att jag hade haft bra koll på mat och tränat hårt under veckan. Jag har haft en känsla av att jag gått ner i vikt under veckan. Ändå när jag vaknade så låg tveksamheten över mig, tänk om jag inte gått ner alls, tänk om jag gått upp, jag känner mig nog inte smalare. All oro i onödan, väl på vågen så hade jag gått ner 1,1 kg den här veckan.

Mycket gladare och mycket optimistisk gick jag tillbaka till sovrummet och drog på mig ett par jeans som jag inte kunnat ha sen i somras och jodå, de passade. Så idag körde jag på ett par gamla favoritjeans och känner mig till och med lite sexig och sommarfin. Bra känsla en fredag med en väntande aw i eftermiddag. Ny topp med fjärilsmönster till detta så är jag på topp! Att jag dessutom fick plats på nästa termins körsång gjorde inte saken sämre. Trots regn så känner jag att det blir en fantastisk dag detta!

Sheldon light

Det händer ibland i livet att man kommer i kontakt med en person som är väldigt begränsad, som bara ser till sina behov och inte hur det passar in i ett större perspektiv. Jag kommer i kontakt med en sån person lite då och då i mitt liv. En person som är helt säker på att hens sanning är den enda tänkbara och som inte för sitt liv kan begripa att hens sätt att göra vissa saker inte fungerar med övriga parter.

 

Närmsta liknelsen jag kan komma på är Sheldon i Big bang theory, även om det är en bit kvar till den nivån av begränsat tänkande hos den person som jag stöter på ibland så finns det likheter. Väldigt små saker kan bli berg för en sådan person och saker som har stor betydelse för omgivningen kan den här personen se på som helt obetydliga eftersom den personen aldrig påverkas direkt av det. Bristen på empati och medmänsklighet är överraskande, jag fascineras och skräms på samma gång av hur det är möjligt att leva med så lite känsla för personer runtom. I en tid när det känns som att medmänskligheten sakta men säkert trubbas av i samhället så känns det oerhört läskigt att det finns personer som lever i en egen värld med minimal känsla för sin omgivning.

Älska renoveringar... not!

Det är ju kul med byggen och renoveringar, i alla fall efter när det är klart. Just nu, när det är mitt hus som renoveras så är det inte lika kul. Ställningar runt hela huset innebär att jag inte längre kan gå fritt från badrummet till sovrummet efter duschen. Det innebär att jag måste tänka mig för innan jag kliver runt halvnaken när jag ska klä på mig på morgonen. Och det innebär att jag har publik när jag äter frukost. Underbart att sleva i sig havrefras och fil när det sitter en kille på byggställningen utanför och grejar med något, men som lika mycket tittar nyfiket in. Precis vad man vill när man är nyvaken.


Det är också väldigt mysigt med en stor reklamskylt som täcker hela köksfönstret så man, trots vårsolen som stannar uppe länge på kvällarna, behöver tända lamporna direkt när man kommer hem från jobbet. För att citera den gamla McDonald's-reklamen: I'm lovin' it! Verkligen... Sett från den ljusa sidan så ser jag åtminstone fram emot att få finare balkong när de bytt räckena där.

Japanska körsbärsträd

När jag var liten så delade jag och min syster rum, precis utanför vårt fönster hade vi en liten gräsplätt och mitt på den stod ett träd. Rummet vätte mot väster och solen strålade in på kvällarna. Precis som andra små flickor så älskade jag rosa, det gör jag förvisso fortfarande. Men varje vår så slog trädet ut i blom och blev helt rosa. När solen sen stod lågt på himlen så sken den rakt på trädet och genom alla vackra rosa blommor in i vårt rum. Hela rummet blev rosa och det var så fint. Vi kallade det bara för körsbärsträdet kort och gott.

 

Sedan vissnade blommorna och marken blev nästan helt täckt av ljust, ljust rosa blomblad. Bredvid gräsplätten låg garageinfarten och mellan huset och garaget blev det ett litet hörn där blombladen allt som oftast flög runt i vinden som bildade en liten virvel med rosa blad som en magisk liten minitornado.

Än idag så fylls jag av en alldeles särskild känsla när jag ser körsbärsträden slå ut, jag vet numera att de heter japanska körsbärsträd. Till min stora lycka så har jag inte mindre än två körsbärsträd precis utanför husknuten, dessa står bara några meter ifrån varandra, men blommar ändå vid olika tider. Det är så att när det första börjar blekna och tappa sina blad så slår det andra ut i full blom. De är framodlade prydnads skull och ska inte ge frukt och prydnad är de ju verkligen. Till min stora lycka så har jag inte mindre än två körsbärsträd precis utanför husknuten, dessa står bara några meter ifrån varandra, men blommar ändå vid olika tider. Det är så att när det första börjar blekna och tappa sina blad så slår det andra ut i full blom. Körsbärsblommor betyder ”Min kärlek väntar på att bli besvarad av dig”, vackert och lite sorgligt.

 

En annan blomma som jag älskar på våren är påsklilja, det hör egentligen inte till ämnet. Jag fyller år på våren och varje år under min uppväxt så plockade min morfar de första påskliljorna i sin trädgård och tog med en liten bukett till mig. Så vitt jag vet så var det bara till mig han gjorde något så speciellt varje år, så jag kände mig alltid lite extra speciell. Förmodligen var det bara ren slump eftersom det bara är jag och en kusin som fyller under våren och jag vet att han inte skulle uppskatta blommorna på samma sätt. Men jag läste nu att påsklilja betyder ”Jag kan inte uthärda tanken på att mista dig”. Väldigt fint tycker jag, ska upplysa morfar om det nästa gång vi ses.

 

Jag fastnade på en sida med blommors olika betydelse, klar favorit hos mig blev borstnejlika. Det betyder tydligen ”Vänta med frieriet tills du får skägg”, kul betydelse!

Minion impossible

Tisdag, äntligen! Jag har egentligen aldrig haft några särskilda känslor för tisdagar. Men så anmälde jag mig till en kör som är varje tisdag och det har gått till att bli veckans höjdpunkt. På jobbet är det en ganska stillsam dag idag, så arbetsdagen lär bli extra lång när det inte händer något särskilt och jag dessutom väntar på något så roligt som kören. Ser fram emot att sjunga För kärlekens skull och Utan dina andetag ikväll. Har nynnat på dem konstant i en vecka nu.

Jag roar mig också med pussel på fritiden, jag älskar att pussla. Men just detta pussel är jag faktiskt inte så förtjust i. Jag fick ett så kallat impossible puzzle från några vänner när jag fyllde år. De finns i lite olika varianter, de jag har sett är med Disney- eller Pixar-tema. Normalt sett så älskar jag Disneypussel och äger alldeles för många av dem. Men just den där omöjliga sorten har jag undvikit. Jag mötte av en slump min kompis Carro på Ullared i höstas, vi var just vid pusslen och hon höll upp ett sådant på minionerna som syns i filmen Dumma mig och sa till mig ”Frida, du som gillar att pussla, ska du inte ha ett sånt här`?”. Jag skrattade och avfärdade det med en kommentar att det verkade alldeles för jobbigt. Men så fyllde jag 30 och Carro tyckte att det var en utmärkt idé att ge mig ett sånt i födelsedagspresent.

Jag har nu hållit på med det där pusslet i drygt två veckor och har knappt kommit någon vart alls. Just nu så är jag i stadiet där jag känner ibland att det börjar lossna och att jag kommer någonstans och ibland känner jag att jag aldrig kommer bli klar och att jag aldrig mer i hela mitt liv vill se en minion. Jag smsade med Johanna om det och hennes bror fick tydligen se bilderna och hälsade att det är en bra bit kvar. Jag hälsade tillbaka att han var välkommen att hjälpa till när som helst. Han hälsade tillbaka att han har tid i december. Mamma och Johanna som båda med jämna mellanrum lånar pussel av mig har gjort det väldigt tydligt att de inte vill låna just detta. Det kan vara det mest oönskade pusslet någonsin. Ska lätt försöka låna ut det till Carro sen! Mohaha!

Så här långt har jag kommit ungefär, har lagt några bitar till efter att bilden togs.





Så här ska det se ut när det är klart, så det är en bra bit kvar...

Att misslyckas eller lyckas det är frågan

Jag hatar att misslyckas, då menar jag verkligen hatar! Det ger en obehagskänsla hos mig som jag inte kan skaka av mig. Det är något jag haft med mig sen jag var riktigt liten, så länge jag kan minnas. Det beror på en rädsla för att göra bort mig. Om jag redan innan vet att jag inte kommer klara av en sak så vill jag inte ens försöka, för har jag inte försökt så har jag inte misslyckats, jag vet, det logik som närmast liknar ett dårskap.

 

När jag var barn och alla kompisar skulle leka en ny lek så ville jag först titta på en omgång för att lära mig hur det fungerade, sen kunde jag fatta ett beslut om jag ville vara med eller inte. Mamma arbetar som förskollärare och säger att hon ännu idag efter drygt 30 år inom yrket inte sett en endaste unge som varit riktigt lika betänksam som man ger sig in i något. Min syster är precis tvärtom. Hon kastar sig helt bekymmerslöst in i nya saker och älskar att prova nya saker. Det är konstigt att vi som vuxit upp i exakt samma miljö är så olika.

 

Hur som helst så har jag skämts över att jag är med i Viktväktarna. Skämts för att jag misslyckats och gått upp i vikt. Skämts för något jag inte egentligen känner är mitt fel, utan jag skyller på de som tog all min kraft att kämpa emot. Ja, det är mitt fel att jag åt, det kommer jag inte sticka under stolen med, det var ingen som höll en pistol mot min tinning och hotade att skjuta mig om jag inte åt ostbågar. Men nej, det är inte mitt fel att jag hamnade i en depression, det var omogna, vuxna människor som utförde utfrysning. Det var jobbigt och all min energi gick åt till att fungera som en människa i samhället. Så egentligen förstår jag inte varför jag skäms för att jag nu tar tag i problemet, men det är en del av den där rädsla för att misslyckas. Jag är ju inte en person som misslyckas, det händer ju inte, för jag låter det aldrig hända. Men när det väl händer så kan jag inte hantera det. Jag försöker sakta men säkert vända på det och säga att jag inte är stolt över att ha gått upp i vikt genom att helt släppa kontrollen, men jag är stolt över att jag gör något åt det och att jag orkar räkna poäng och träna hårt för att nå mitt mål. För det är ta mig tusan inget misslyckande att vända en negativ spiral till en positiv, det är ett stort lyckande!

Brr...

Nu har jag kört för fullt med poängräkning i Viktväktarna i en veckas tid och fryser som en galning. Jag brukar frysa om händer fötter och näsa, men att även kinderna känns kalla är nytt för mig. Jag hade inte själv kopplat ihop dessa faktorer förrän jag läste en annan viktväktares inlägg på communityn. Det är tydligen en vanlig bieffekt när kroppen jobbar hårt på förbränning. Hoppas på att det stämmer och visar sig på vågen på fredag. Annars är det ju vanligt att man får höra att rökare ofta fryser om händerna, men jag har inte tagit ett enda bloss i livet och den passiva rökning som jag utsatts för på busstationer och dylikt borde inte ha så stor påverkan kan jag tycka. J Jag väljer att tro på förbränningen istället.

 

Vaknade i morse av att jag frös och kollade både elementet och kände på min egen panna, så jag kunde utesluta fel både på elementets och min egen temperatur. Tog en tjock, stickad tröja till jobbet och kompletterade den med en sjal som jag kan vira mer än ett varv runt mig. Det måste sett helt sjukt ut för de som passerade dagens första möte där jag sitter invirad som om det vore minusgrader inne och min kollega sitter i t-shirt.

 

 

Jag har också några kollegor som befinner sig i övergångsåldern och som får vallningar och vrider ner värmen i alla konferensrum. Så just nu pågår det en liten kamp över det där de vrider ner och jag i smyg vrider upp värmen igen. Må bästa kvinna vinna, jag skulle dock tro att jag är mest envis, men de är så många fler än mig, så de har ett visst övertag.

Vilken härlig dag

Älskar att våren gör entré. Det är så fint ute, tog en två timmar lång promenad i solen och passerade både skog och älv på vägen. Helt magiskt fint även om vinden bet i kinderna. Men jag samlade ihop 10 aktivitetspoäng vilket är en tredjedel av hela veckans mål och då spelar väl inte lite vind någon roll. Gissar på att dessa två timmar i solen kommer vida sig genom en röd näsa imorgon, så värt det!

It's all about the base

Antingen så har jag fått en ny granne i något av husen intill eller så har en granne införskaffat bil. Kul att personen i fråga satsade på en bra bilstereo så att jag kan få lyssna på basen mitt i natten. Verkligen kul...

En viktig reflektion

Det första jag gör när jag vaknar efter ett par snoozande varje morgon är att kolla sociala medier och nyheter. Idag möttes jag av denna artikel: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/E1lla/jessica-almenas-och-lady-dahmer-i-brak-om-ohalsohetsen

 

För ett tag sedan så följde jag en före detta Biggest loser-deltagare på instagram. En tjej som nog lyckats gå ner en del, men som istället för att fullfölja arbetet så hade valde hon en annan väg, att acceptera sin kropp som den är och våga stå emot den hets som media och sociala medier sprider vareviga dag. Jag vet att det krävs stenhårt arbete, det är så enkelt att gå upp i vikt, man märker det inte först och rätt vad det är så känner man att byxorna sitter för tajt eller så ser man ett foto på sig själv och tänker att det där kan omöjligt vara jag. Jag tyckte ett tag att hon var som en frisk fläkt i den ständiga smalhetsen i samhället. Men efter ett tag började jag tröttna på det överdrivna försvarandet av en ohälsosam övervikt för att man gett upp och inte orkar kämpa sig hälsosam.

 

Jag menar inte på något vis att man ska vara anorektiskt smal eller behöver se ut som en bodybuilder, jag menar inte heller att man inte får ha lite kärlekshandtag. Men när folk förespråkar fetma och att det är vackert så tycker jag att det går lite för långt. Jag menar inte någon ska skämmas över sin kropp för att den personen är överviktig, men jag menar att man inte ska promota det som något positivt med tanke på att det leder till en ökad risk för hälsoproblem.

 

Jag kämpar själv mot de extra kilo jag la på mig efter en tuff period efter en separation, ett uppbrott med vänner och alldeles för hög arbetsbörda. Jag gick upp 20 kilo under nästan 2 års tid och trivdes inte alls med mig själv. Jag har nu gått ner 5 av dessa och arbetar sakta men säker för att gå ner resten också. Jag har kommit till en känsla där jag kan acceptera hur jag ser ut och inte skämmas över mig. Det betyder dock inte att jag kommer nöja mig förrän jag når en hälsosam vikt som ligger inom rimliga gränser. Jag låg som mest på ett BMI på 30, det klassas som fetma. Jag ligger idag på 28,5 och det klassas som överviktig. Enligt min längd så är min idealvikt 58 kilo, jag siktar på 60, det skulle innebära ett BMI på 22,5 vilket ligger inom min längds normala intervall. Nu kan man ju ställa sig frågor som ”vem har bestämt att det är normal?” eller ”men om du har mycket muskler så kommer du väl väga mer?”. Jag ser inte detta som ett problem. Jag trivdes bra med den vikten förut och har aldrig varit för smal, men jag var mer hälsosam. Och risken för att jag ska ha så mycket muskler att mitt BMI är för högt av den orsaken är ingen större risk, jag är inte så road av att träna trots allt.

 

Jag kör på Viktväktarna, det funkar för mig. Jag har stått mer eller mindre still under hela våren, något kilo hit eller dit, men har legat på ungefär samma som jag gör nu. Det beror inte på att Viktväktarna inte fungerar, utan för att jag har slarvat. Jag har haft mycket annat och inte orkat köra stenhårt hela tiden. Under hösten var jag väldigt duktig och då försvann 5 kilo på 3 månader ungefär, så för mig fungerar den här metoden. Nu har jag kickat igång med poängräkning för fullt igen och kunde idag glädjas åt att ha gått ner 0,5 kilo sedan förra veckan och då åt jag ganska onyttigt i påsk, men jag var väldigt strikt de andra dagarna. Så nu är det bara att köra för fullt, hoppas på att gå ner 5 kilo till midsommar, håll tummarna för att jag lyckas!

Bara vara vänner

Ett ständigt aktuellt ämne är det där med att vara kompis med någon av motsatt kön. Under en fika idag var det någon som nämnde en dotter vars pojkvän hade tjejkompisar som han umgicks med och där var debatten igång. Jag har alltid haft killkompisar, några har jag blivit kär i och några skulle jag aldrig ha blivit kär i ens om vi var de sista två människorna på jorden. Inte för att de inte är attraktiva, nej tvärtom. Det är bara det att jag inte ser dem på ett sexuellt sätt. Men så svarade en annan att hennes granne hade förklarat att det visst var möjligt, för tjejer, han menade på att killar styrs mer av lust än vi tjejer gör. Måhända att det är sant, vad vet jag. Men det är i alla fall en intressant vinkel på det hela.

 

Jag har en killkompis som står mig väldigt nära. Vi har båda sett varandras bra och dåliga sidor. Men jag hade aldrig sett honom som något mer än en kompis och en dag fällde han kommentaren ”om inte jag varit tillsammans med X så hade vi lätt kunnat vara KK”. Jag blev helt mållös och kom mig inte för att säga något mer än ”va?” han förklarade det med han tycker att jag är sexig, men att jag inte är en person han skulle bli kär i för att vi är för bra vänner. Jag vet att han och en polare till ser mig som ”en av grabbarna” och det gör jag med när jag är med dem. Vi har inga spärrar alls och kan prata om precis allt, men efter det så dök den där kommentaren upp med jämna mellanrum i mitt huvud när vi pratade och jag och då kändes det helt plötsligt lite konstigare att diskutera dejter med honom. Så kanske ligger det något i att det är lättare för oss tjejer att bara ha en killkompis utan att vilja något mer, vad vet jag…

Kärlek och skräck över lite nudlar

Igår var en helt vanlig dag, men den hade en helt fantastisk kväll att bjuda på. Jag var ganska trött efter jobbet. Inte för att jag haft en särskilt jobbig dag på mitt jobb, tvärtom en väldigt givande dag med spännande möten, men jag hade sådan yrsel när jag vaknade att jag knappt kunde stå upp. Det hann suga en del kraft ur mig innan det gick över efter ett par timmar och jag var inte så sugen på kvällens planer utan kände snarare att jag ville åka hem och lägga mig i soffan med en filt över mig. Hur som helst så åkte jag iväg på middag hos min kusin och hennes fru. De hade lagat så god mat och vi hade så himla trevligt. Vi har egentligen inte umgåtts så förut, men jag och kusinen var på språkresa ihop när vi var 15 och efter det har vi setts lite sporadiskt. Det är min enda kusin som är precis lika gammal som mig, så jag har alltid känt en lite speciell koppling till henne på så vis. Sedan så började jag sjunga i kör och det visade sig att frugan är med där, så henne har jag sett en del på sistone. Så bestämde vi helt sonika att vi skulle ses över en middag.

Frugan hade lagat till en fantastisk nudelsallad som serverades med kyckling. Riktigt gott! Jag gjorde misstaget att ta bilen dit med tanke på att jag kunde fått lyxa till det med ett glas vin annars. Men det gjorde inget alls. För när samtalet efter ett par trevande minuter kom igång så kom det igång ordentligt. Vi fick så många skratt och efter en stund insåg jag att vi har jättemycket gemensamt. Man kan tycka att jag borde veta det med en kusin som jag känt hela mitt liv, men vi har inte riktigt haft den kontakten även om vi alltid gillat varandra, utan vi har träffats några gånger per år på kalas och under tonåren så umgicks hon med ett tjejgäng som jag alltid var väldigt blyg inför, vilket gjorde att jag knappt pratade om de var med eller så hängde jag med de vuxna istället. Jag hade 30-årsfest nyligen och bjöd då rejält på mig själv genom ett quiz om diverse mer eller mindre pinsamma saker under mitt liv och på detta ämne spann vi glatt vidare och pratade massa pinsamheter från allas våra liv och snart skrattade vi gott åt oss själva och varandra. Det enda intresse jag inte kände att jag delade med dem var nog frugans förkärlek för skräckfilmer, eller ja, jag är ju fascinerad av dem, men för feg för att kunna sova efter. Men hon verkar vara allätare och såg inte alls lika besvärad ut som jag och kusinen gjorde när hon visade trailern för the human centipede. Jag och kusinen var helt överens om att efter trailern kan vi använda ursäkten ”jag har sett den och gillade den inte” för att komma undan att se den, för det tog bara typ 1 minut för mig att inse att jag inte gillar den filmen. Seriöst störd person som kommit på manus och filmidé till den där.

Kusinen och hennes fru har en hund, en labrador som är ett riktigt energiknippe. Rejält preppad med allergimedicin var jag redo att möta henne. Tur var det att jag var preppad, för hon fullkomligt älskade mig och parkerade sig glatt precis bredvid mig och skulle leka och viftade glatt på svansen som daskade mot mitt ben och stack in huvudet under min arm i hopp om att jag skulle leka med henne. Jag förstår inte riktigt hundars kärlek till mig med tanke på att jag alltid bara låter dem lukta på mig och sen ignorerar dem. Jag har ett par kompisar som har en hund. Alla andra leker med henne och klappar henne, jag låter henne nosa en gång. Ändå parkerar hon sig nästan alltid precis bredvid mig och inte vid de andra.  Min kompis tror att det är för att jag låter hennes hund vara, så hon kan vara bredvid mig i lugn och ro utan att någon stör henne. Min kusin tror att det är för att hennes hund ser det som en utmaning att få mig att gilla henne. Oavsett vilket så är jag märkligt populär bland hundar med tanke på mitt ointresse för dem.

"Har jag tappat bort mitt språk"

Över ett år av tystnad, ofrivillig sådan. Jag hade just kommit igång med min blogg igen efter ett längre uppehåll. Men någon tipsade min chef på ett tidigare arbete och de tvingade mig att lägga ner bloggen, det där med yttrandefrihet var tydligen inget de brydde sig om. Men nu ser jag fram emot att få skriva av mig igen.


Jag lever ett helt annat liv nu känns det som. Jag har fått en fritid tack vare en ny arbetsgivare, det var en stor omställning. Det som gläder mig allra mest är att jag kan somna på kvällarna, sover gott och slipper vakna upp, jag har knappt någon huvudvärk längre (det var ett dagligt inslag förut) och min hy mår bättre. Fritiden lärde jag mig ganska snabbt att använda. Jag anmälde mig till en kör och tog tag i träningen. Körsången har visat sig vara en enorm glädjekälla. Även om jag är trött så är jag så glad och energifylld efteråt att jag känner mig som en ny människa.


Jag går med min kompis Jossan på detta, det var hon som drog med mig, så tacksam för det! Nu går jag här och nynnar på "Utan dina andetag" som fastnade efter gårdagens körsång. Att höra alla sjunga tillsammans i olika stämmor är så häftigt. Jag är fast helt enkelt! Ser redan fram emot nästa termin och håller tummarna för att jag ska få vara med då också. "Har jag tappat bort mitt språk" sjöng vi igår, nu har jag hittat det igen.