40 är det nya 20?

Ni vet när man hör någon pigg 40-åring säga att 40 är det nya 20. Jag är 30, om 40 är det nya 20 så betyder det att jag är 10? Jag måste få protestera mot detta. Jag minns när min farmor fyllde 50, jag har en väldigt ”ung” farmor. Jag minns också att hon såg exakt likadan ut som hon gör idag, möjligen att hon har fått några rynkor mer och så har hon slutat färga håret. Men hon var tant redan då. Min mormor är 12 år äldre och jag kunde svära på att de var i samma ålder när jag var liten. Till och med idag när jag tittar tillbaka så ser jag att min farmor var tant redan vid 50. Jag frågade mamma om detta, min mamma är 55 och alltså 5 år äldre. Mamma berättade att farmor alltid varit tant, så länge hon känt pappa, det skulle innebära att hon började bli tant någonstans runt 40 ungefär. Hon blev förvisso mormor redan i den vevan, men när jag tittar på kvinnor i samma ålder idag så är det ju ett fåtal som skulle börja se ut som den klassiska bilden av en mormor redan vid 40-årsåldern.

Men samhällets ständiga hets på ungdom och medelålders människors strävan efter att vara 20 upplever jag som lite patetisk ärligt talat. Varför skulle man vilja vara 20 igen? Minns folk inte hur det var? När jag var 20 var jag student, hade nästan inga pengar att röra mig på och jag bodde hemma. Så jag var beroende av mina föräldrar. Jag kunde vara ute och festa mitt i veckan och hade förvisso väldigt kul, men jag känner mig väldigt säker på att mitt liv är mer meningsfullt nu. Jag kände aldrig att någon tog mig på allvar då, men idag lyssnar folk när man pratar och förstår att man faktiskt kan ett och annat. Jag klarar mig själv och är inte beroende av någon annan. Jag bor i min egen lägenhet och kan göra som jag vill. Jag har betald semester istället för att sommarjobba hela sommaren och jobba extra varenda helg och röd dag som fanns under året. Nej, jag har det sannerligen mer behagligt nu som 30-åring är jag hade som 20-åring. Och jag har ett annat lugn i mig själv, då var jag ständigt orolig för vad andra tyckte och tänkte och kunde få panik om jag trodde att någon snackade skit bakom min rygg. Numera vet jag att folk snackar skit, för det kommer folk alltid göra, men vad spelar det för roll, det ligger i deras osäkerhet, inte min. Då vågade jag inte sitta på en stol utan att hålla in magen och sätta benen i kors så ingen trodde att jag hade tjocka lår eller valkar på magen. Jag väger nästan 20 kg mer nu än jag gjorde då, men jag känner mig ändå mer okej med det nu än jag gjorde med min vikt då. Jag är förvisso med i Viktväktarna för att få ett mer hälsosamt leverne och få en bättre fysik och komma tillbaka till en normal vikt, men jag skäms ändå mindre för min kropp nu än jag gjorde då. Varför i hela fridens namn skulle jag längta tillbaka till den perioden?


Vad är det för fel på att vara 40 eller 50 eller någon annan ålder för den delen? Jag ser inget fel alls i det. Är det inte bättre att man omvärderar bilden på hur samhället ser på åldern? För mina föräldrar är bra mycket piggare vid 55 än jag upplever att mina farföräldrar var vid samma ålder. Det råder en annan medvetenhet kring kost och träning och en vilja att hålla sig i form som jag inte kan minnas att farmor och farfar någonsin har haft. Jag tycker gott att man kan bära sin ålder med stolthet och åldras med värdighet. Men för den sakens skull så betyder ju inte åldrandet att man per definition blir gammal i själ och sinne. Jag hoppas innerligt att jag blir som min mamma, hon skäms inte det minsta för sin ålder, hon står för vem hon är i alla lägen och har inga problem med att hon blir äldre. Hon har inget behov av att vara yngre än hon är och skulle aldrig ens komma på tanken att försöka.