Suck...

Jag är en person som uppskattar struktur, jag ser mig inte som en spontan person. Jag gillar inte när mitt schema rubbas för mycket. Ibland så är jag naturligtvis också nöjd över att saker försvinner eller tillkommer i mitt schema, men då mest antingen för att jag är för stressad för att hinna med eller för att jag har tomrum att fylla med meningsfulla saker. Men generellt sett så gillar jag när schemat flyter såsom jag lagt det.

 

Idag hade jag två möten innan och båda blev inställda för mig av olika anledningar. Just idag så har jag en väldigt lugn dag på jobbet så just idag hade de gärna fått vara där även om jag vet att inget av dem skulle tillföra något till mig personligen och jag bara skulle behöva lyssna på en massa prat som inte ens rör mig eller mitt arbete minsta lilla. Så idag är jag kluven. Jag har massor av tid, men samtidigt så känns det helt meningslöst att lyssna på massa prat som jag inte kunde bry mig mindre om.

 

I nuläget så ska vi fördela arbetsuppgifter på oss på min avdelning och detta har vi ältat i flera veckor utan att komma ens en aning framåt, först ska alla uppgifter kartläggas och sen ska det uppskattas hur lång tid allt tar, där är vi nu. Sen kommer det spännande med att fördela dem på alla personer. Jag kan för mitt liv inte begripa varför detta är en process som ska ta flera månader. I avdelningen så är vi tre mindre grupper, personligen så anser jag att det borde vara tämligen enkelt att fördela det inom respektive lilla grupp, men det har visat sig vara en öm punkt hos många. Som relativt ny på platsen så känner jag mig helt oförstående. Jag fattar att alla inte kan få exakt vad de vill ha, men om jag tittar till mig själv, så inser jag ju att jag kommer få en del saker som jag tycker är roligt och en del saker som jag inte tycker är roligt. Men det är väl bara att bita ihop och göra det man ska?

 

Det finns en del tråkiga bitar på alla arbetsplatser och de kommer fördelas på alla. Så länge man får arbeta i den roll man själv valt att ta anställning i så bör man ju knappast få arbetsuppgifter som man känner sig helt missnöjd med, jag menar, man har ju ändå valt sin arbetsplats och kan ju välja en annan om det passar en bättre.  Är det en generationsfråga? Jag är klart yngst, men min mentalitet är lite att jag väljer arbetsgivare efter vilken typ av jobb jag kan få och ser till att jag har uppgifter som jag anser är lagom utmanande och utvecklande och som jag gillar att göra. I mitt val när det gäller min nuvarande plats var det en av de viktigaste sakerna som avjorde att jag valde just den här tjänsten. Jag upplever att vissa av mina mer erfarna kollegor tycker att man ska vara tacksam att man har ett jobb och så är det med det. Jag är absolut tacksam att jag har ett jobb, men jag vet också vilka rättigheter jag har. Det ska bli väldigt intressant att se var och framför allt om detta når ett slut. Själv sitter jag mest som en åskådare, ganska så trygg i att jag kommer få jobba med det område jag vill, sen exakt vilka uppgifter det blir får jag se senare.