Varför skynda på, när det går så fort ändå?

Mamma ringde igår och sa att hon skulle göra ett par ärenden i Kungälv och att hon tänkte hälsa på mig när hon var klar. Så jag kom hem från jobbet och möttes av henne i min hall, då kliver pappa ut från vardagsrummet vilket gör att det knyter sig i magen på mig. Jag tittar frågande på dem och säger "Morfar?" men mamma nekar då vet jag redan vem. Så jag säger konstaterande "Farfar". Pappa svarar jakande och jag känner hur världen rasar samman. Chocken, tårarna, huvudvärken som kommer på en millisekund.

Jag fick kastat i mig lite smörgås innan det bar av till farmor, där var min ena faster på plats med farmor. Vi pratade om begravningen mest, vilka blommor vi ska ha, vilka psalmer/sånger som ska spelas och vilken sten vi ska ha. Jag hade planerat att rätta en årsredovisning, den lämnade aldrig ens min väska utan fick rättas på jobbet idag istället.

När jag väl kom hem från farmor, som så klart var helt knäckt, de var gifta i 50 år, 6 månader och 29 dagar, det blir en stor omställning för henne. Men Lina var snäll som sov hos henne i natt så att hon skulle slippa vara själv. Själv så hade jag så ont i huvudet att jag åkte hem med solbrillor på för att det gjorde ont med ljuset från bilarna vi mötte. Tog två värktabletter, försökte äta, men fick bara i mig ett digestive-kex. Somnade vid 22 och sov fram till 3 ungefär, sedan låg jag mest och vred och vände på mig, slumrade några minuter då och då.

Idag har varit en tuff dag, gick in på jobbet och HB kommenterade vädret när jag kom och jag svarade att spöregnet passade min sinnesstämning perfekt, han tittade förvånat upp och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag hade ju kämpat hela bussresan, så jag slängde ur mig de hemska orden snabbt och mumlade att jag skulle gå och prata med vår närmsta chef. Då när jag stod där med henne och chefen ovanför oss så började jag skaka helt okontrollerat, Som om jag kommit i en extrem frossa och jag kunde knappt stå upp, benen kändes som de skulle vika sig och det har varit en känsla som återkommit flera gånger under dagen.

De ville så klart skicka hem mig och jag fick be dem låta mig vara kvar så jag slapp vara ensam hemma i alla fall. Det gick de med på men de sa åt mig att skippa mötet jag skulle ha på eftermiddagen. Så jag satt hela dagen och pulade lite med årsredovisningar, gjorde två och rättade en. Inte riktigt det tempo jag är van vid, men med tanke på att jag åkt känslomässig berg- och dalbana hela dagen så var det nog rätt bra.

Alla andra i släkten verkar vara i någon sorts rationell bubbla just nu, alla reagerar vi olika. Pappa har en konstig trött ton i rösten, han låter matt och mjukare på något vis. Gissar att han tar det hårdare än han visar. Mamma säger inte mycket, men Lina verkar vilja se till att alla andra mår bra. De har i och för sig haft några timmar mer än mig att bearbeta det hela, så jag kanske hamnar i samma bubbla som dem snart. Man kan ju alltid hoppas.

Nu ska jag bara sova så många timmar jag kan inatt och ta mig igenom morgondagen. Sedan kan jag ägna helgen åt att bryta ihop om jag känner att jag behöver det när jag kommer dit. Ett steg i taget just nu...