Memories

Man säger ofta "du kommer över det med tiden", men jag är helt övertygad om att vissa saker kan man inte komma över, däremot kan man vänja sig vid det. Kroppen har något slags inbyggt försvar mot oförutsedda händelser. I mitt fall är det en tid av minnesluckor, jag inser att jag måste ha gjort vissa saker, men har inte det minsta minne av det. På ett sätt skrämmer det mig, men samtidigt gör det att jag slipper återuppleva vissa hemska minnen som jag borde haft.

7 månader och 2 dagar sedan beskedet, jag minns mindre och mindre känns det som, trots att det ibland kommer någon detalj som jag måste fråga någon om, någon som minns, för jag tycks vara den enda som inte minns. 7 månader och 2 dagar och jag har fortfarande inte riktigt förstått, hur lång tid kan det ta innan man inser att det är sant? För jag vet någonstans inom mig att det är sant, men ändå känns det så enormt overkligt.

Räddningen var nog vardagen, att trampa på som vanligt, jobba stenhårt och fokusera på annat. Det räcker inte med att vara upptagen fysiskt, man måste se till att hjärnan inte får en chans att tänka tankarna om det, kan man var upptagen med annan tankeverksamhet också så kan man klara sig länge utan att tänka. Det är de lediga stunderna som ger en tid till att tänka. Jag har en hatkärlek till de stunderna, det är skönt att slappna av, men ibland undrar jag om jag verkligen borde lämnas ensam med mina egna tankar.