Har haft en djävulsk dag i skolan där jag kände mig som tredje hjulet hela tiden, eller kanske femte hjulet, för tredje hjulet är rätt viktigt för t ex en trehjuling, men femte hjulet är det som får ligga i bagagen tills något av de andra har fått punktering.
Det har varit en ren plåga och jag led mest hela tiden, internskämt är ju roliga, om man tillhör de som förstår det. Men så var det inte idag. Jag orkade inte ens bry mig till slut. Men så på kvällen kom vändningen, för en del av det.
Nettan ringde och konfronterade mig och vi pratade ut, hon lyssnade på mig, jag lyssnade på henne och vi förstod varandra. Jag grät nästan hela tiden och det tog 1½ timme att prata ut och bestämma hur vi ska göra och sedan kunde vi prata om andra saker och vi började sakta men säkert närma oss varandra. Jag känner att jag har hennes stöd och att vi kommer lösa det. Jag berättade ärligt om hur min sommar har varit och hur det var att komma tillbaka till skolan och rädslan att inte ha någon, hon berättade hur hon hade sett det och vi kom verkligen någonstans. Det var så skönt att veta att hon finns där igen. Då återstår bara en person... Det får vi se hur det går...
Men det är en stor sten som släppt från mitt hjärta och jag känner mig lättad, 5 veckor till Nettan börjar läsa med oss igen, det är i alla fall kortare än 6 månader som jag först trodde att jag behövde uthärda. Det känns mer överkomligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar