Det är synd om mig så därför får jag bete mig som jag vill - typ...

Måndag igen. Helgen var faktiskt ganska lång, det var både skönt och inte. På fredagen så körde jag ett träningspass med mamma och sen ägnade jag mig åt soffhäng. Lördagen spenderades åt att förbereda middag för mig och en kompis och sen själva middagen och lite balkonghäng efter det. Väldigt bra dag.

 

Igår rök jag ihop med en person som just nu tycker väldigt synd om sig själv, det är också synd om personen ifråga, men det betyder liksom inte att man kan bete sig hur som helst och jag kan väl säga att jag tröttnade. Vi är några som ska hitta på något på fredag kväll och jag har ett presentkort på en aktivitet som räcker för oss alla. Så jag föreslog att jag kunde ordna det och att de inte skulle få veta vad aktiviteten var förrän på plats. Alla var positiva till detta så jag bokade och hade mig. Sen sätter sig den här personen på tvären och ska prompt veta vad det är, trots att hen innan sagt att det var okej. Argumentet var förstås humörsvängningarna. Jag tyckte då att personen i fråga kunde tänkt på det från början, men det dög inte.

 

Jag gav också en hint om vilken typ av kläder som passar, vilket är normala kläder, men inte det finaste man har i garderoben och bekväma skor, ganska så fritt, men med kommentaren att man kan bli lite dammig. Sen så slänger personen ifråga in en egen klädkod på att man ska vara sitt absolut finaste jag. Då har personen redan tjatat sig till så att hen har fått veta aktiviteten för att jag helt enkelt tröttnade på hen och ändå lägger den kommentaren. En annan person ifrågasätter hur det passar med min tidigare beskrivna klädkod och då skickar bråkstaken det vidare till mig och att jag får svara på det. Så jag svarade helt sonika att personen ifråga har tjatat sig till att få veta aktiviteten och då själv borde kunna förklara hur det passar. Då får jag till svar ”jag är inte på humör för sådana kommentarer idag! Jag är på humör för att klappa till folk i ansiktet idag så tagga ner attityden”. Alltså jag flippar!

 

Samma person förstörde förra helgen en middag hos mig genom att göra om det till en festkväll, något jag innan sagt att jag inte ville. Så jag vill bara säga att jag förstår att man mår dåligt och den här personen har verkligen rätt att må dåligt. Men man får väl ändå inte bete sig hur illa man vill bara för att man inte är på humör. Det här med att vara en stöttande vän, det vill jag vara, men mitt tålamod räcker inte hur långt som helst.