Släkten är bäst!

Det var en händelserik helg för min det. Det började med middag på Mañana och boule med min syster, två kusiner och två sysslingar. Vi körde brunetterna mot blondinerna, brunetterna vann, så jag är nöjd plus att vi hade väldigt roligt. På lördagen packade vi in hela familjen och drog till Gräfsnäs, en liten, liten håla en bit norr om Alingsås. Jag undrade för mig själv varför någon valt just den platsen för vår släktträff, men herregud vilket fint ställe! Precis när innan vi kom fram till den lilla festlokalen så kom man in i en maffig allé. Senare på eftermiddagen följde vi allén ner till sjön Anten och därifrån gick vi vidare på en liten stig genom en slottsträdgård som ledde upp till Gräfsnäs slott.

 

Jag gick där med mina fastrar och deras gubbar och hade så roligt. Jag insåg hur himla lik jag är min yngsta faster till sättet, det är märkligt det där. Vi har inte umgåtts så mycket, hon är 9 år yngre än min pappa och de har nästan inte något gemensamt, så vi har typ setts för att fira födelsedagar, studenter och liknande. Så jag har inte umgåtts med henne tillräckligt för att kunna ta efter henne. Men nu, vi har samma humor, vi gick en poängpromenad med roliga frågor, vi skrattade så vi grät, alla andra var superallvarliga. Vi tyckte att det var roligare att delta än att det var viktigt att vinna.

 

Det här var min farfars släkt och pappas kusiner med familjer på den sidan. Många av dem har jag inte träffat alls innan och många av dem såg jag senast när jag var två år. Så det var lite nervöst, jag visste ju inte riktigt vad jag skulle vänta mig för typer. Men vi hade jätteroligt. Jag tror att jag har mer gemensamt med den sidan av släkten än mina andra sidor. Vilket är märkligt, för bland mina allra närmsta, mina egna kusiner, så har jag mer gemensamt med dem på mammas sida.

 

Vi har ett gammalt soldatnamn som gemensamt efternamn på den här sidan och har rötter från Ed på min farfars fars sida och kommer från en rik storbondefamilj i Hogdal (utanför Strömstad) på min farfars mors sida. När de gifte sig så bosatte de sig i Hogdal och fick där tre barn, en dotter och två söner, den yngsta av dem är min farfar. Hans storebror berättar gärna många historier från när de var små och bodde där uppe. Numera bor ingen av dem kvar där. Den historien som jag älskar mest är den som farfars bror berättar om andra världskriget. De bodde så pass nära den norska gränsen att svenska försvaret la sig söder om där de bodde. Och längs Idefjorden på den norska sidan låg tyskarna och bevakade gränsen. Så de bodde i ingenmansland, mellan två försvar. De hade många släktingar i Norge och hade tillstånd av tyskarna att ro över fjorden, stanna några meter från land och prata med sina släktingar och kasta över små paket med mat och andra saker som de behövde, under tiden stod de tyska soldaterna och siktade på dem med sina gevär. Min farfars far var en tuff man, totalt orädd. De bodde granne med en man som sympatiserade med tyskarna och min farfars far teg inte om vad han tyckte om det. Han hatade det tyskarna gjorde och låg ständigt i luven på sin nazistiska granne.

 

Min farfars far jobbade som bergsprängare, han sysslande med finspsrängningar nära bebyggelse och var erkänt duktig på det. Därför fick han jobb längs hela Bohuskusten. Bland annat var han med och sprängde en tunnel i samband med bygget av Tjörnbron. En dag så bröt han armen när han jobbade nere i Göteborgstrakten, han fick in på sjukhus och få armen omlagd i Göteborg. När det var gjort tog han cykel ut till Marstrand för att sjukskriva sig och hämta ut löningen och trampade sedan vidare hem till Hogdal. Väl hemma så hade de en uppförsbacke upp till huset, han tog sina sista krafter och cyklade uppför den, sen var han så trött att han inte ens kunde kliva av cykeln, utan välte av den och blev liggandes utanför tills hans fru upptäckte honom och kunde hjälpa honom in. Den sträckan han cyklade är ca 21 mil idag med motorvägar, på den tiden var det inte lika rak väg och något längre. Envisare gubbe fick man nog leta efter. Men vi som härstammar från den gubben känner en viss stolthet, jag bär hans namn och kommer inte byta bort det i första taget.

På bilderna ser ni vackra Gräfsnäs slott och sjön Anten.