Fick en liten påminnelse om att idag är det exakt 7 år sedan den då 12-åriga Nicke slets från sin familj så brutalt och oväntat. Jag minns det som igår, jag kan tala om exakt vad jag gjorde den dagen, vad jag sa till några som visste innan mig när jag inte visste, hur dåligt jag mådde för det jag sa för att jag inte visste. Sedan fick jag veta och jag minns det samtalet tillsammans med samtalet om Ingegerd tydligast av alla samtal i mitt liv. Chocken, missuppfattningen, den andra chocken när jag verkligen fattade, lättnaden över att det inte var som jag först hade trott, och sedan den enorma sorgen och tomheten tillsammans med den starka sympatin för familjen. Det var hemskt.
Minnesstunden, tårarna, kramarna, de tårar som fattades hos vissa och som gjorde så ont i mig att se. Att se att vissa hade så stor sorg att de inte ens kunde förmå sig att gråta över det. Att se människor gråta som jag aldrig hade trott kunde göra det. Begravningen var min första, det var det svåraste jag gjort i mitt då 15-åriga liv, inte för Nickes skull, utan för allt det jag kände för familjen och framför allt för Joakim som jag hade stått nära. Det var en fin begravning, ett hav med blommor, fin musik och ljusa kläder. Är väldigt tacksam för att min moster Jessica tog hand om mig den dagen, hon hämtade mig på tågstationen när jag kom ensam hem, hon körde mig hem så jag fick duscha och byta om och jag sov hos henne och hon tröstade mig, var en axel att vila mot.
Men det är ändå de andra stunderna jag minns, när Nicke tillsammans med Joakim O och Anders spionerade på mig, Joakim B, David och Rebecka när vi satt i deras lilla "stuga" och lekte sanning, procent eller konfa. När vi spelade basket på skolgården eller pingis i stora salen. När vi var på middag hemma hos familjen Oskarsson och vi spelade rundpingis allihop utom Sofia som var för liten i deras garage. Många glada minnen som jag ska tänka på idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar