A sense of pride

Att bara sova 4 timmar inför en lång dag är inget jag rekommenderar, men kan man inte somna blir man ju knäpp. Man ligger och tänker, jaha, nu är det 6 timmar till jag ska gå upp, nu är det 5 timmar... Det kändes i alla fall som att jag var mer död än levande i morse när klockan ringde. Sedan kom inte ens den bussen jag skulle åkt, så jag fick åka nästa, men jag hann ändå som tur var. Lina, Calle, Olof och Andrej höll mig i alla fall vaken på tåget upp.

Jag var lite orolig för dagen eftersom jag kände att jag inte alls har lärt mig tillräckligt inför tentan, men efter lite ledtrådar om tentans innehåll, bra övningar och prat med Emelie, Kasper, Malin och Linda så kändes det faktiskt betydligt bättre. Nu är jag inte lika övertygad om att jag inte ska klara mig i alla fall, framsteg.

I väntan på tåget så hjälpte jag och Malin Emelie att köpa presenter till ett par kompisar till henne och sedan hade jag och Malin som vanligt riktigt kul på tåget på väg hem, sedan började stressen, ringa farfar och gratta på 68-årsdagen, ringa och ge dagens rapport till mamma, byta kläder, fixa håret, sminka sig och göra sig redo för julbord med jobbet. Jag hann med allt detta på mindre än en halvtimme, jag är lite stolt faktiskt.

Men inte på långa vägar lika stolt som jag blev när Lina talade om för mig att mallen jag gjorde för att hjälpa ett par vänner med hur man löser ekvationssytem när vi läste Ekonomistyrning första året numera är standard i undervisningskompendiet med ett personligt tack till mig. Det var Andrej som kopplade att det måste vara jag när Lina berättade att jag hade visat henne ett enklare sätt än det som Helen lärde ut. Känns ju himla bra att man har lämnat spår på en plats där man annars är väldigt anonym.

På kvällen var det i alla fall julbord, jag, Jessica, Terese, Birgitta och Christina åt väldigt gott på Tofta Herrgård, jag har aldrig varit inne på själva herrgården förut, så fint det är där, jag kunde nästan se framför mig hur det måste ha sett ut för längesedan när det var bjudningar och damerna gick i långa klänningar. Det var verkligen en speciell känsla. Vi hade ju förstås väldigt kul också, en hel del lustiga kunder och situationer kom på tal och vi skrattade tills tårarna nästan rann när vi föreställde oss vad som kunde hänt om Brigitta inte hade haft en man framför sig som såg att golvet gick ned ett steg, hon hade inte märkt det annars, så tack för en underbar kväll. Men nu ska jag i alla fall sova. Imorgon är det ju tentaspurt som gäller. Sov gott!