Det här är ett inlägg om hur fel jag hade, inte bara en gång utan om och om igen. Så här är det, när jag gick på dagis så hette mina bästa kompisar Emelie G och Emelie B, sedan började jag skolan och tyckte att Camilla var roligast att leka med ett tag. Jag blev äldre och räknade Emelie O och Rosanna som mina bästisar. Jag växte lite till och började sexan, då blev jag bästis med Rebecka. Högstadiet närmade sig sitt slut och i nian räknade jag istället Emelie H som min bästa kompis. Sedan kom gymnasiet och Ida var bästa vännen. Med högskolan kom Sara och jag trodde att hon var den bästa vän jag hade haft.
Men med varje vän kom dagen då man blev osams eller gled i från varandra och till slut var sprickorna större än viljan att bygga över dem igen. Så stod jag där ensam, trodde jag. Men jag kom ju på att under alla dessa år fanns en vän som jag alltid hade haft med mig, en vän som jag alltid kunde prata med och som jag alltid var villig att ställa upp för. En vän som känner mig bättre än alla andra. En vän som man kan prata med om allt och som det alltid känns naturligt att umgås med. Så till henne vill jag bara säga att jag har insett nu att du är den bästa vän man någonsin kan önska sig. Jag är helt övertygad om att vi alltid kommer vara vänner även om vi kanske inte alltid hinner ses så ofta. Men du är vad jag skulle kalla en äkta vän. Tack Åsa för att du finns och jag är ledsen att jag inte insåg tidigare att du är den bästa vän jag någonsin haft!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar