Ibland är lite bara så enormt orättvist och just precis nu är det så. Inte för min del, men historien berörde mig så att jag kände tårarna komma. Min kusin fick världens två sötaste små pojkar i fredags. Jag kan knappt bärga mig till jag får träffa dem och krama dem. Samma dag fick en bekant till min syster missfall. En pojke som kanske kunde räddats om det hade hänt en vecka senare. En vecka!!! Två människor som jag egentligen inte känner, men som jag har förstått är underbara människor förlorade sin son innan de ens fick hålla honom i sina armar, inte ens en minut fick de.
Det var när jag såg pappans facebook-status som tårarna trillade ner för mina kinder. "Du som skulle bli vår son på jorden, blev vår ängel i himlen. Vi vet att du finns med oss och vakar över oss. Du är underbar och vi kommer alltid älska dig. //Mamma och pappa"
Det måste vara det svåraste som finns, att förlora ett barn och minst lika svår att vara föräldrar utan ett barn. Varför måste sådant få hända? Jag är så glad att allt gick bra för min kusin och hennes små pojkar och hoppas att allt ska gå lika bra för de andra två kusinerna som ska ha småttingar i januari. Jag älskar redan de små sötnosarna, innan jag ens fått träffa dem, innan jag ens vet vad de heter. Jag kallar dem Lucas och Max, för det var namnen som hon pratade om innan, men man vet ju aldrig, de kan ha ändrat sig.
Mitt i allt kom känslorna upp, jag har världens bästa syster som jag älskar mer än någon annan på jorden. Men det som inte många vet är att jag skulle haft ett syskon som skulle varit född året innan henne egentligen, min mamma fick missfall. Hon är helt övertygad om att det var en pojke, eftersom hon var säker på att jag och Lina båda var flickor långt innan födseln så litar jag på hennes sjätte sinne och skänker därför en tanke till min bror i himlen en dag som denna. Jag skulle inte för allt i världen vilja byta bort Lina, men jag kunde tänkt mig att ha båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar