Jag glömde ju en sak i förra inlägget, ni vet hur man ibland känner en sådan där enorm lycka. Det har jag känt inte mindre än 2 gånger idag. Första gången var när jag klev av bussen på Nils Ericson i morse. Busschauffören hade en tendens att gasa, bromsa, gasa, bromas osv. Att han sedan höll på att smälla ett par gånger gjorde inte saken bättre, vid ett tillfälle tänkte jag till och med "jag tittar åt andra hållet, så slipper jag i alla fall se när det händer". När jag sedan klev av bussen var jag så enormt lättad och dessutom alldeles skakis i benen av nervanspänningen. Jag övervägde att ta spårvagnen till jobbet, men insåg att jag aldrig skulle klara av att stå upp och åka efter den bussturen, så jag tog mig en promenad istället och lite luft gjorde att jag återhämtade mig ganska fort.
Den andra gången var när jag klev av bussen här hemma igen, vissa borde inte få bli busschaufförer. Den här gången var det en som var pigg på att panikbromsa, inte kunde vägen utan fick ha en annan busschaufför med sig som guide, han körde med AC på till jag frös med jackan knäppt och så höll han på att smälla med en lastbil i höjd med GP. Inte kul! Att det satt en tant bakom mig och filade naglarna så jag fick hålla för öronen för att inte få allt för mycket gåshud gjorde inte saken bättre. Nej, verkligen ingen bra dag för Västtrafik idag inte. Just en dag som den här har jag mycket svårt att rekommendera folk att börja pendla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar