Det där med taxin imorse gick ju sådär. Men hemresan från jobbet var om möjligt värre. Jag gick från jobbet vid halv nio för att slippa vara hemma supersent. Skulle ta bussen 20:46, den visade sig vara sen på grund av en trafikolycka. När det väl kom en buss 21:11 så stängde den dörrarna mitt framför näsan på mig och höll på att klämma en kille i dörren innan den körde iväg utan att jag fick kliva på. Då hade jag redan stått i kylan i 30 min, trött och frusen blev jag så arg, ledsen och besviken att jag började gråta i förtvivlan att behöva vänta på nästa buss som jag inte hade en aning om när den skulle komma. Jag har jobbat alldeles för mycket det sista, så det blev liksom droppen den här dagen och jag bröt ihop där och då.
Sittandes på en bänk med mamma i lurenhasplade jag ur mig allt från taxiresan, ensam lunch, det avhuggna rådjursbenet jag sett på väg från lunchen som gjorde mig illamående, min nyckelhållare som gick sönder, andra små hinder under dagen och till sist detta. Så mycket självömkan att det var pinsamt. Jag klarade inte en motgång till. Medan mamma tröstade så ringde pappa Västtrafik. Ibland är det skönt att bara få vara deras barn och bli omhändertagen som om jag var 8 år och inte 28. Själv skrev jag ett inlägg till dem på Facebook och förväntar mig en kommentar från deras sida imorgon/ Vissa dagar är bara för mycket och jag kan inte känna annat än lättnad över att den här dagen snart är slut så jag kan få vakna upp till en bättre dag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar